Lokalvårdaren Americo har klippt sig och riksdagen febrar om Nato

Americo Herrera, lokalvårdare i riksdagen.

Americo Herrera, lokalvårdaren i riksdagen, är nyklippt.

Det är måndag, alla pratar om Nato, och kammarfoajén är full av reportrar och fotografer som låtsas vara intresserade av vad ledande centerpartister och liberaler har att säga.

Pressuppbådet väntar på Jimmie Åkesson, ledare för det enda parti som ännu inte tagit officiell ställning i frågan om Sveriges framtida förhållande till den militära alliansen, intervjuerna med Annie Lööf och Johan Pehrson är mest att betrakta som uppvärmning och finjustering av kameralinser.

Americo Herrera har gått till samma frisör i Västerhaninge i 20 år.

– Först var det pappan som klippte mig. Sedan tog sonen över. De vet hur jag vill ha mitt hår.

En gång, under besök i Chile, landet han flydde från, general Pinochet var inte en trevlig figur, gick han till en barberare.

– Det blev en katastrof. Jag såg inte klok ut. Aldrig mer.

Klockan är snart tio, Åkesson har ännu inte dykt upp, reportrarna suckar, det skvallras, tydligen är det interna stridigheter i något mediehus.

 

Nere i bankhallen, Americo Herreras städområde, håller en dam föredrag för en högstadieklass, visste ni att riksdagen har över ettusen anställda, ungdomarna är väluppfostrade nog att låtsas vara intresserade.

Han är 67 år nu, lokalvårdaren. Efter att i 20 år ha bidragit till att Sverige har ett hyfsat rent parlament går han i oktober i pension.

”Jag tycker att Sverige gör rätt. Världen har förändrats”, säger Americo Herrera.

Men först ska han ha semester.

– Vi har hyrt ett hus i Leksand. Jag trivs där. Naturen är fin.

Ingen resa till Chile?

– Där är det vinter just nu.

Det var sagt att Åkesson klockan 10 skulle ge oss besked i en fråga vi redan har svaret på. Kvart över syns han ännu inte till.

 

Damen som håller låda för högstadieklassen ångar på. Bredvid henne står den moderate politikern Richard Herrey, beredd att ta över och berätta om det mödosamma livet som riksdagsledamot och lagstiftare.

Miljöpartisten och Nato-skeptikern Per Bolund passerar mikrofonerna och säger någonting så optimistiskt som ”vi får se hur riksdagens majoritet ser ut i höst när medlemskapet ska voteras”.

I lördags fyllde Herreras äldsta dotterdotter 25. Det var fest, det blev sent. Han visar bilder i mobilen. Dansande, glada, uppklädda kvinnor och män ur olika generationer. Glada barn.

I går, dagen efter, lätt huvudvärk, kollade han på fotboll på tv. Americo Herrera håller på Hammarby. Det blev 3-3 mot AIK.

– Domaren var inte klok, muttrar han.

– Men det är ännu värre i Chile. 12 av dem fick sparken nyligen. Så dåliga var de.

Det är väl i fotbollens rättskipning som i så mycket annat: Sverige är inte bäst, men långt ifrån sämst.

Aftonbladets Oisín Cantwell och Americo Herrera.

Det rör sig i pressuppbådet. Det ska ännu dröja 10 minuter tills riksdagens extrainsatta debatt startar, tills partiledare efter partiledare ödesmättat ska prata om att det är en historisk dag, tills Nooshi Dadgostar ska uttrycka sitt missnöje, tills Ulf Kristersson ska hävda att det är Moderaternas förtjänst att Sverige nu ska söka inträde, tills de flesta är överens och några få inte är överens , en signal till omvärlden så god som någon.

 

Äntligen kommer Åkesson och hans entourage av sakkunniga och pressnissar och livvakter uppför rulltrappan till kammaren.

Americo Herrera säger att hans chef sagt att riksdagens anställda ska vara försiktiga med att uttrycka politiska åsikter.

– Jag tycker att Sverige gör rätt. Världen har förändrats, säger han efter att jag har lirkat.

Han låter som vilken företrädare som helst för något av alla de partier som numera gör tumme upp för Nato.

Mikrofoner sträcks fram mot Sverigedemokraternas ledare. Åkesson stryker lite hår ur pannan och tar sats.

– Det finns ett före och ett efter den 24 februari...

Även han låter som ett eko av vilken företrädare som helst för det politiska etablissemanget.