Den svenska demokratin är värd att kämpa för – varje dag
Nu har jag bott här i 67 år.
Och en sak vet jag.
Sverige är värt att försvara.
Under påskresan längs E4:an möter vi en lång rad militärfordon. Och på raststället i Småland är det fler: unga män i grupper i uniform.
Jag håller inne med min kommentar ”tack för att ni försvarar oss”. Den har de säkert hört till leda de senaste månaderna.
Men det är så jag tänker när jag ser dem.
Någon måste göra jobbet. Någons son eller dotter, syster eller bror, någons partner eller förälder.
En rad olika kommentarer om att det är bättre i andra länder, att Sverige inte är något särskilt att försvara, samt att vi inte ska ha några militärer, tröttar ut mig.
När det blir skarpt läge måste vuxna ta ansvar och bestämma vad som är viktigt. Då vill jag se beslutsamhet att försvara det Sverige som vi gemensamt har byggt upp.
Ju äldre jag blir desto viktigare blir det.
När jag föddes var det på dagen tio år sen Adolf Hitler sköt sig i bunkern. Länge tyckte jag att den händelsen låg väldigt långt tillbaka i tiden. Numera kommer den allt närmare för varje år som går.
Andra världskriget och Förintelsen är inte något förflutet utan snarare en bakgrund till allt som sker.
Den svenska demokratin, välfärdssamhället och solidariteten är inte något att ta så för givet att det är okej att ständigt håna den. Den är värd att kämpa för varje dag.
Men i Sverige är vi vana vid att klaga på allt. Vi borde bli bättre på att värdera och försvara det bra vi har.
Det har skett enorma förbättringar under mitt liv, till exempel när det gäller barns och kvinnors rättigheter. Socialarbetare, skolkuratorer, lärare och andra har en viktig uppgift att varje arbetsdag stå upp för det som Sverige bygger på, som förbudet mot barnaga och kvinnors ställning som fullvärdiga medborgare.
Någon måste göra det jobbet. Någons son eller dotter, syster eller bror, någons partner eller förälder. Vi andra ska stå bakom och stötta.
En del har tyckt att det hade varit bättre om 100 demonstranter hade blivit skadade under de våldsamma upploppen i påskas, i stället för 100 poliser.
Nu fick vi istället se vad någons son eller dotter, syster eller bror, partner eller förälder kan drabbas av en dag på jobbet. En dag då en yrkesgrupp har till uppgift att försvara den svenska demokratin och rättssamhället.
”Högerextremister, islamister och kriminella vill splittra vårt samhälle – men många goda krafter vill att vi tillsammans bygger ett starkare”, sa statsminister Magdalena Andersson.
Hon kallade upploppsmakarna för ”gäng som hatar vårt samhälle”.
Jag skulle vilja lägga till de där unga männen som tar sig till en skola för att mörda lärare. Även om de inte tillhör gäng hotar de kärnan i det svenska samhället.
De hatar något som vi har byggt upp.
Hatarna vill att vi ska ompröva det vi gör och värnar om. Vi ska ha dåligt samvete för att vi har kränkt någon med vårt sätt att vara.
Det gäller att räta på ryggen och våga vara stolt i stället.
Hur är det att vara polis och arbeta i ett utanförskapsområde, dag efter dag, med att få tillvaron där att fungera? Ingen har berättat mer ärligt och nyanserat om det än polisen Hanif Azizi i boken ”Förortssnuten”.
Det är oerhört att lärare blir mördade på sina arbetsplatser i Sverige. Åsa Erlandsson berättar om morden på en elev, en elevassistent och en lärare i boken ”Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan”.
En till som fyller år 30 april är före detta S-riksdagsledamoten Nalin Pekgul, oförtröttlig kämpe för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Snart kommer hennes självbiografi.