Ingenting retar upp yttersta högern som public service

Att skriva sådant som retar upp sverigedemokrater och delar av den demokratiska ytterhögern är ingen konst. Det vet alla kolumnister.

Som sådan har man också en god bild av vilka ämnen eller påståenden som väcker mest och vanligtvis helt obehärskad ilska inom denna del av högern, som ju också är mest nätaktivistisk.

På senare år slår vredesmätaren i taket inför exempelvis varje påstående om att krigsflyktingar är i sin fulla rätt att söka politisk asyl, att mänskliga rättigheter gäller alla människor, till och med muslimer, att likhet inför lagen är en princip som omfattar också somalier eller att hårdare straff inte fungerar som metod för att minska brottsligheten.

Detta är väl känt och närmast självklart till följd av högerpartiernas politik.

Men till min förvåning fann jag att det faktiskt finns ett ämne som provocerar fram ett än värre vredesutbrott. Åtminstone om jag använder antalet och temperaturen i hatiska mejl som mått efter varje kolumn. Det är det för mig självklara påpekandet att public service-företagen SVT, SR och UR alls inte är ”vänstervridna”, snarare tvärtom, och att det saknas belägg för den inom högern så populära dogmen.

Aldrig har jag tidigare mötts av  sådant raseri. Inte heller av så många läsare som ser fram emot min relativt snara hädanfärd och lustfyllt beskriver hur den dagen ska firas med tårtkalas. Tårtkalas alltså, inte champagne.

Ämnet är alltså glödande intressant. Att så många läsare säger sig ”veta” att public service bedriver systematisk vänsterpropaganda kan inte förklaras med faktiska iakttagelser. Det är en trosföreställning kopplad till extremhögerns journalisthat, fordom hos nazisterna, i dag hos trumpister och sverigedemokrater och deras motsvarigheter runt om i Europa.

Eftersom det handlar om tro snarare än vetande kan det till dels förklara ilskan. Ungefär som om man skulle ifrågasätta den obefläckade avlelsen bland kristna troende.

Vad gäller journalistkåren i stort vet vi litegrann. Senaste försök att där mäta politiska sympatier är en undersökning av professor Kent Asp från 1989, förnyad 2005. Undersökningen gav ett föga sensationellt resultat: 33 procent uppgav sig rösta på borgerliga partier, 44 procent på S eller V och 23 procent på MP. SD var inte aktuellt på den tiden.

Men det gällde journalistkollektivet i sin helhet. Dessutom var bortfallet 40 procent bland dem som ombetts svara på enkäten.

Således vet vi inte hur anställda inom public service svarade. Det är dock rimligt att tänka sig att just den journalistkategorin i särskilt hög grad vägrade svara. Frågan om partitillhörighet blir en oförskämdhet för den som arbetar på det enligt lag opartiska SVT, men oförarglig för ledarskribenter eller för dem som arbetar inom fackpressen.

Slutsatsen är ofrånkomlig. Det finns ingen som helst användbar kunskap om de anställdas partisympatier inom public service. Allt som sägs i frågan bygger på gissningar och försök att politisk värdera det som framförs i radio och tv.

Lite empirisk kunskap har jag dock från 1980-talet när jag arbetade på Malmö-TV. Där fanns då, förutom jag själv, en socialist bland journalisterna.

Och när jag i dag ser på de tv-program som extremhögern hatar, vill lägga ner eller sätta under statlig politisk kontroll, så ser jag ingen socialist. Anna Hedenmo och hennes kollegor på Agenda? Kom igen! Nyhetsrådet Mats Knutson i Aktuellt? Knappast. Men bland avhoppare från tunga poster i samhällsjournalistiken på SVT hittar vi ju den högerextreme kristdemokraten Lars Adaktusson och den inbitne moderaten K G Bergström. Ur mitt perspektiv har public service en omisskännlig lutning åt höger och allmänborgerlighet.

På 70-talet såg jag en socialdemokratisk övervikt, särskilt på den nystartade kanalen TV2, där man ju anställt en halv Vietnamdemonstration. Dock inga kommunister, de gallrades undan av ett säkerhetsförfarande vid anställningsproceduren.

Vad man ser är alltså i hög grad subjektivt. Men jag vill påstå att jag ser bättre med min yrkesbakgrund än de sverigedemokrater och den ultrahöger som bara vill tro. Det var väl därför de blev så fruktansvärt ilskna.

De hatar ju faktiskt journalister mer än all annan påstådd eller verklig överhet. Och som SD proklamerat: ”Tids nog ska vi ta itu med den svenska pressen.”

Då blir det förstås tårtkalas, men inte champagne.

För övrigt anser jag att…

… de svenska sportjournalisternas idoga strävan att sabba svenska språket med anglicismer senast manifesterats i att börja kalla idrottsutövare, om så simmare eller sportskyttar, för ”atleter”.

… jag lyckligtvis hade fel 2017 om att de ekonomiska förbrytarna i Allra skulle förbli på fri fot. Men jag hade rätt i att det var privatiseringen av  pensionsförvaltningen som beredde vägen för dem.