USA:s mordhuvudstad reser sig ur ruinerna

DETROIT, MICHIGAN.

Att komma tillbaka till Detroit är som att besöka en ny stad. Städade gator. Affärer i stället för igenbommade lokaler. Nybyggen. En tom skyskrapa som renoveras efter decennier av förfall.

De jag pratar med lyser upp när jag säger att det har blivit så fint. Senatorn lyser upp. Servitrisen på kaféet lyser upp. Den gamla kristna damen som är hängiven anhängare till Donald Trump utbrister: Visst har det blivit trevligt!

De är vita och svarta, högt uppsatta eller långt nere, gamla och unga.

Även Luther Keith lyser upp. Han är 70 år, före detta kolumnist på Detroit News, numera föreståndare för Arise Detroit. Det är en av otaliga organisationer som arbetar för att snygga upp grannskap, utbilda medborgarna, distribuera mat, anlägga grönsaksodlingar på övergivna tomter.

Välmenande hjälporganisationer brukar svärma på fattiga platser. Deras medarbetare sitter i rena kontor i renoverade eller nybyggda hus som alltid bryter av mot den eländiga omgivningen. Det är ingen anklagelse. Det kan inte vara på annat sätt. Hjälparbetare är på plats för att arbeta, inte lida.

De gör säkert nytta men har någon hört talas om att de vänt ett land, en stad?

Jag säger inte det till Luther Keith, vill inte såra honom. Han är en man som gör nytta, debattglad, samarbetar med 400 hjälporganisationer och företag, ganska bestämd när jag kommer med invändningar mot en del resonemang – ”du har fel Peter!”.

Det goda har i decennier varit en avvikelse i Detroit. Det dåliga är norm. Kriminalitet. Mord. Fattigdom. Ständig nedgång: 40 000 övergivna hus i förfall, 2013 gjorde staden den största konkursen i USA:s historia.

För bara några år sedan fanns i Detroit 40 000 övergivna hus.

Luther Keith vill hjälpa det goda att komma i tv-nyheterna och på förstasidorna. Det goda måste göras stort, massivt. Ett barn som gör succé i skolan är ingen nyhet. Men hundra är det!

Detroit är fortfarande en plats som påminner om ett u-land snarare än de stora metropolerna i världens mäktigaste stat, en stat som alltid skryter med sin rikedom, sina möjligheter, sin framgång.

På vissa håll påminner Detroit fortfarande om ett u-land.

För tio år sedan kom en undersökning som sa att 47 procent av Detroits invånare är funktionella analfabeter. De klarar att läsa enklare texter, på barns nivå, men inte något avancerat, något för vuxna.

I ett modernt samhälle är det inte bara handikappande, det kan vara livsfarligt. Kimberley Jones, föreståndare på ett kristet center som lär vuxna att läsa, berättar att en av hennes elever fördes till sjukhus på grund av överdos. Hon förstod inte instruktionen på sin medicinburk.

Ett annat hinder är att så många är straffade.

Detroit är största staden i delstaten Michigan. Var sjätte vuxen i Michigan har suttit i fängelse, berättar senator Sylvia Santana. Hennes pappa satt inne största delen av sitt liv. Opioidmissbrukare. Började i armén.

Hennes mamma satt också i fängelse ett tag. Jag frågar inte varför, vill inte krafsa.

Sylvia Santana är delstatssenator i Michigan. Båda hennes föräldrar har suttit i fängelse.

Sylvia Santana verkar för att brottsregistret ska rensas för mindre allvarliga brott. Så att folk får en chans till.

Fattigdomen syns i förorterna även om de är oändligt mycket snyggare än när jag var här senast för fyra år sedan. Inte lika mycket skräp på gatorna. Inte lika många utbrända hus, man har rivit och forslat bort bråten. En färd genom förorterna är nu en färd förbi rader av små egnahem avbrutna av gräsplaner där det förr stod övergivna hus.

Jag sätter mig på en uteservering på Woodward Avenue och äter en lätt lunch, väl kryddad ravioli med räkor och calamari. Serveringen tillhör Shinola, ett skönt hotell för sköna typer med sköna pengar. Shinola grundades 2011 som en lokal cykeltillverkare, sedan började de göra armbandsur också, och sedan vaxdukskalendrar och anteckningsböcker som sköna typer med sköna pengar också vill ha.

Några meter bort ligger en klädaffär som heter Detroit is the new black, Detroit är det nya svarta.

På den här gatan försvarade de få handlare som var kvar sina butiker med vapen i hand. Det är bara några år sedan.

I dag präglas stadsbilden av städade gator och affärer i stället för igenbommade lokaler.

Det vore lätt att skriva att det är som vanligt i u-länderna. Kobbar av rikedom i hav av fattigdom.

Men det händer saker även i förorterna. Nya företag, byggen och vid ruinen efter Packardfabriken det ultimata beviset på att unga hippa människor är på ingång: ett mikrobryggeri för öl öppnar snart.

Så vad har hänt?

Miljardären Dan Gilbert äger ett företag som heter Quicken Loans. Det ger bostadslån över telefon. Han äger tre kasinon också.

Gilbert läste en studie om att unga amerikaner inte vill bo i förorter längre. De vill bo i riktiga städer som européerna. En företagare som Gilbert är beroende av att kunna rekrytera unga välutbildade människor. Gilbert köpte 70 fastigheter i centrala Detroit, det var ju rea på tomma skyskrapor, flyttade alla sina företag in till stan, tog med sig 13 000 anställda.

En Big Bang, säger Luther Keith. Gilbert satte stan i rörelse och han drog med sig andra företag.

Företagen ger skatteintäkter.

Före coronan hade vi en explosion av småföretagsamhet i förorterna, säger Luther Keith.

Tiden var mogen för Detroit. Dan Gilbert såg det.

Han såg att det finns pengar att tjäna här, säger Luther Keith.

Han säger det med stolthet. Detroit är inte längre mordets huvudstad, synonymt med bidrag, nöd, elände, kriminalitet, död. Man kan tjäna pengar här.

 

Läs Peter Kadhammars tidigare reportage från Detroit: