JO ställer de svåra frågorna om pandemilagen
Borde inte de allt svårare konsekvenserna för människor och företag analyseras?
JO är en av få remissinstanser som ställer besvärliga frågor då stora inskränkningar av demokratin ska förlängas.
Den 6 april aviserade socialminister Lena Hallengren att den tillfälliga pandemilagen ska fortsätta att gälla tills januari 2022.
Att paragraferna inte ska vara på plats förrän i slutet på september hindrade inte regeringen från att i vanlig ordning kräva snabba svar av remissinstanserna.
Med tanke på de svåra avvägningar som måste göras, det handlar trots allt om en begränsning av vår grundläggande frihet som saknar motstycke på den här sidan andra världskriget, hade onekligen ett generösare utrymme än 13 dagar varit välkommet.
Det är ju trots allt inte många år sedan som det var brukligt med tre månaders funderingar över höjning av trängselskatt i Stockholm, krav på personalliggare på byggarbetsplatser och generösare inställning till börsnissar som tyckte att det var jobbigt att offentliggöra tredje kvartalsrapporten.
Arbetsmiljöverket, PRO, Kammarrätten i Stockholm och allt vad de 42 remissinstanserna nu heter hade dock inget annat val än att hålla deadline och de senaste dagarna har svaren droppat in till socialdepartementet.
Att alla visar förståelse för att smittspridningen kräver extraordinära insatser är inget att orda om. Det ställer de flesta rimliga människor upp på, i varje fall så länge de är tillfälliga.
Med det sagt finns det anledning att ställa ett antal frågor.
Som exempelvis om det verkligen är rimligt att några av de viktigaste fundamenten i en demokrati, rätten att demonstrera, mötas, protestera, i princip har avskaffats.
Eller vilka de långsiktiga ekonomiska följderna i detta undantagstillstånd blir, med allt vad det kan tänkas innebära av förkortade människoliv och försämrad folkhälsa.
De partiledare som nu ska träffas för att diskutera mäns våld mot kvinnor har för övrigt skäl att fundera över konsekvenserna av den lag de tänker acceptera en förlängning av.
Majoriteten av remissinstanserna bemödar sig dock inte att närma sig komplexiteten.
Polisen och Barnombudsmannen har ”inga synpunkter”.
Socialstyrelsen och Hovrätten för Nedre Norrland ”tillstyrker”.
Svenska kyrkan ”accepterar”.
Men här och där skymtar ett obekvämt svar. Advokatsamfundet bråkar. Även chefsjustitieombudsman Elisabeth Rynning väljer en svårare väg.
Hon påpekar att lagen flyttar en hel del makt från riksdagen till regeringen och att paragraferna ”möjliggör ingripande begränsningar av grundlagsskyddade fri- och rättigheter”.
Det är, fortsätter JO, viktigt, att den ”demokratiska processen respekteras”.
Men på underlaget går det inte att ”bedöma förslagens rimlighet”.
Vilket översatt från en ämbetspersons återhållsamma språkbruk betyder att regeringen har släppt ifrån sig en produkt som är så slapp att det är meningslöst att ens försöka ta ställning till den.
JO nämner också att de dystra konsekvenserna av olika restriktioner för människor, företag och civilsamhälle sannolikt förvärras över tid.
Men den analys som har gjorts över eventuella följder är i allt väsentligt en kopia av den som ingick i propositionen då lagen först presenterades och är således meningslös.
Det är intressant att just JO ryter till. Det gjorde hon även då pandemilagen lanserades, vilket ledde till att regeringen fick skrämselhicka och justerade förslaget.
Hur det går denna gång återstår att se. Men Elisabeth Rynning framstår mer och mer som en av de viktigaste och mest självständiga rösterna i Sverige just nu.