Claes, 69, får sin spruta i vaccinationseländets Stockholm
Claes Eriksson ska äntligen få sin första spruta.
Det är fredag förmiddag i vaccinationseländets Stockholm och en gigantisk mottagning i Slakthusområdet slår snart upp portarna.
29 äldre personer står i kö utanför en gammal byggnad i tegel, aprilsolen anstränger sig inte för att sprida värme och vinterns ännu inte bortsopade grus yr i vinden.
Claes Eriksson var en av de första på plats. Han satte på sig visiret och tog en tidig tunnelbana från hemmet i Rågsved för att vara säker på att slippa trängsel och kaos.
Det går ju inte att vara säker på någonting numera. Tidningarnas rubriker skriker ännu denna dag om skandal och i tv i morse fräste en senior att vaccinationerna i huvudstaden ”fungerat uselt”.
Är det här och nu det vänder?
Möjligen. Massvaccinationscentret vi befinner oss utanför har kapacitet för 15 000 sprutor i veckan och ska köra hela våren och sommaren och göra sin beskärda del av jobbet.
Men av de 5 000 tider som vårdtjänsten Doktor24 hittills har lagt är 1 000 ännu obokade.
– Informationen når inte riktigt ut, suckar Christoffer Berg, affärschef på bolaget.
Vaccinationssamordnare Magnus Thyberg, denne plågade och ansatte man, tycker att det är bra att det finns luft i systemet.
Berg håller inte med. Han tycker att alla inblandade ska maxa och gasa och se till att Stockholms invånare får sin spruta så snart som möjligt.
Det låter som en intelligent strategi. Men det krävs bank-id och app och så sent som i går tog sig en del äldre till Slakthusområdet och frågade hur de skulle bära sig åt för att boka tid.
Klockan slår tio, Globen kastar stora skuggor över parkeringen, men ännu har det stora, svarta skynket till entrén inte dragits åt sidan.
Journalister försöker intervjua pensionärer, fotografer trängs, en ung kvinna kommer ut och ropar någonting om att alla måste ha legitimation för att få sin spruta.
Claes Eriksson ler åt uppståndelsen. Han säger att han förstår att problem kan uppstå då så många människor ska vaccineras samtidigt. Att ansvariga politiker och tjänstemän tycks göra sitt bästa.
Fyra minuter över tio dras skynket bort och kön börjar långsamt röra sig in i en gammal kötthall som byggdes om till nöjestempel som tillfälligt har gjorts om till vaccinationscentral.
Mira Lindahl, presschef på Doktor 24, springer fram och tillbaka med mobilen i handen och svarar på frågor och försöker hålla ordning på pressfolket, säkerhetspersonal har snäckor i sina öron och affärschef Berg rabblar sina siffror.
100 anställda sjuksköterskor... 18 rum för vaccinering... 400 sprutor bara i dag...
De köande släpps in en efter en. Registrering, kontroll av den i förväg ifyllda hälsodeklarationen, tilldelning av plats på en numrerad stol, tio minuters väntan, vaccinering, sedan för säkerhets skull 15 minuters vila på stol i en annan del av lokalen.
Claes Eriksson har tid klockan 10.15, men får vänta ytterligare någon minut.
Han sitter på stol nummer fyra och han säger att det ska bli skönt att få sin spruta, att det är tröttsamt att leva isolerad med någon promenad per dag som enda avbrott i tristessen.
Cirka 100 000 stockholmare förväntas ha vaccinerats här när sommaren är över. Det är många, men de bor i en miljonstad och behovet är så mycket större än vad den här anläggningen klarar.
Jag skriver de här raderna samtidigt som tv:n visar ännu en av alla dessa presskonferenser som region Stockholm håller.
Samordnare Thyberg mässar sitt vanliga budskap, det ges sprutor för högtryck, men att det ser ut att kunna bli brist på vaccin.
Av lätt insedda skäl undviker han att nämna att det härom veckan avslöjades att över 50 000 doser låg och samlade damm på hyllor.
Om han inte hade en vettig förklaring till fiaskot då, lär han inte ha det nu.
Sjukvårdsdirektör Johan Bratt tar över och säger att läget på sjukhusen fortfarande är mycket ansträngt.
Nej, det tycks inte vara här och nu det vänder. Det här är inte slutet. Det här ser inte ens ut att vara början på slutet.
Klockan har hunnit slå halv elva då Claes Eriksson är vaccinerad och färdigvilad.
69 år gammal slutade han köra taxi i höstas. Det var ingen idé att fortsätta, en pandemi hade slagit till, kunderna försvann.
Han sätter på sig visiret igen, knäpper jackan, han ska bege sig mot tunnelbanan.
– Vem vet, kanske kan börja köra igen, på andra sidan coronan, säger han och börjar gå.
Möjligen var det trots allt slutet på början vi bevittnade i dag.