Kristersson gick och gick och gick framför kungen
Det var den folkkäre talmannen Andreas Norléns stora ögonblick, en stund av närmast ofattbar högtidlighet och ett återupprättande av rojalism, blyg yra och vördnad inför ämbetet.
Om det inte hade varit för bordet.
Och den talrika regeringen.
Det var skifteskonselj på Slottet där den nya statsministern godkänns av kungen, en formalitet eftersom riksdagen redan lämnat sitt godkännande. Men Norlén, denne gedigne försvarare av svenska traditioner, ville att ceremonin skulle lysas upp av Carl XVI Gustafs glans.
Talmannen bestämde sig för att överlämna statsministerns förordnande på Slottet i stället för som brukligt i riksdagen.
Norlén satt till höger om kungen och Victoria som tronade vid kortändan; Kristersson satt till vänster. Norlén bad hans majestät om att få överlämna förordnandet.
Andreas Norlén har tänkt mycket på ceremonier. Det är inte så konstigt om man är en historieintresserad och konservativt lagd person.
Inte bara konservativa kan störa sig på avritualiseringen av Sverige.
Det är som om inget är viktigt längre.
Ordet högtidligt är borta i den officiella benämningen av riksmötets öppnande. Som om riksdagen är ett kontor vilket som helst.
Överallt råder förflackning och profanering.
Karl XI:s drabanter marscherar inte längre in för att markera riksdagens högtidliga öppnande, de försvann på 1970-talet.
Riksdagens kontorisering och skenbara rationalisering är som samhället i stort.
Svenskarna har allt mindre tid att gå på anhörigas och vänners begravningar. Vi har ju arbeten att sköta eller angelägna semesterresor som inte låter vänta på sig.
Den som blev medborgare i vårt land fick ett brev från invandrarverket. Viktigare var det inte enligt tidsandan.
I vår nykonservativa tid vill vi ha ceremonier. Till exempel att alla kommuner nu ska ha högtidliga medborgskapsceremonier där högtidliga bevis överlämnas till de nya svenskarna varefter de högtidligt ska fira i en högtidlig inramning.
Ordet högtidlig förekom 19 gånger i 2013 års medborgarskapsutredning som för övrigt leddes av nuvarande justitieministern Gunnar Strömmer.
På den tiden var Andreas Norlén fortfarande en färsk moderat riksdagsman, partikamrat med Strömmer. En av Norléns första motioner föreslog att återinföra Karl XI:s drabanter för att göra riksdagens öppnande högtidligt.
Norléns politiska kamp för drabanterna är än så länge resultatlös men som talman kan han åtminstone strama upp statsministerns tillträde.
Han satt där på slottet och bad kungen om tillåtelse att överlämna förordnandet.
Och Kristersson reste sig. Men han kunde inte ta kortaste vägen för då tvingades han gå bakom ryggen på kungen och Victoria. Så han vandrade runt det avlånga bordet med alla dessa nya statsråd som vred på huvudena och försökte insupa ögonblicket, han gick och gick - och gick! - och äntligen nådde han Norlén som i brist på bättre hade placerat sig vid en öppen spis där halva regeringen inte kunde se honom eftersom han stod bakom deras ryggar.
Det var en illustration av världens modernaste land som ändå är en gammaldags monarki.
Vad är vi?
Vilka vill vi vara?
Både kungen och Ulf Kristersson verkade förvirrade inför nymodigheten som ska vara gammaldags och högtidlig. Men Andreas Norlén trivdes.
Kristersson stod kvar en stund och gjorde sitt bästa för att se högtidlig ut och sedan gick han tillbaka mot sin plats, han gick och gick – och gick!
Stunden var början på ny-oscariansk era som kommer att kallas den Norlénska. Eller Åkessonska.
Om Mannen som sålde sin själ till Jimmie Åkesson lyckas hålla ihop regeringen dröjer det fyra år till nästa förordnande. Andreas Norlén hinner finslipa på ceremonin, den som kommer att gå till historien som statsministerns högtidliga långpromenad.