Hur är inte Stockholms gator fulla av demonstrationståg?

”Kom hit och inspireras av hur ett folk som fått nog beter sig.”

”Kom inte före klockan 18. Vi ska ut och demonstrera på eftermiddagen och sen har tjejerna läxor att göra,” säger min kompis när han bjuder in mig på ett glas. Efter mer än tio år i Frankrike slås jag fortfarande då och då av de specifikt franska helgaktiviteterna hos en vanlig småkatolsk barnfamilj i Paris. Demonstrera tillsammans mot pensionsreformen. Plugga på en lördag.

Det finns en uppenbar risk att framstå som både osympatisk och arrogant när man sitter utomlands och inte förstår vad som händer i Sverige. Eller snarare vad som inte händer. Tack och lov har både Karin Pettersson, på denna tidnings kultursida, och Roland Paulsen i DN lyft frågan i veckan så jag slipper vara först: Vad är det för fel på svenskarna i kristider?

 
Den här veckan badar Paris i sopor.Det är fullkomligt outhärdligt, men det är priset fransmännen betalar just nu, för att opponera sig mot lagförslaget om höjd pensionsålder som regeringen ändå baxade igenom utan att passera nationalförsamlingen i går. Sophämtarnas strejk är en av många den här våren. Kollektivtrafiken hackar, bensinen håller på att ta slut och skolor och förskolor får ibland stänga helt i brist på personal. Det här får förstås enorma följdverkningar på vardagen hos miljoner människor. Det är själva poängen med strejkerna; skapa ett lätt kaos och utmana makten i ett chicken race där den som väjer först har förlorat.

Läsare av denna spalt vet att de många vägguppen i den franska vardagen ibland driver mig till vansinne. Jag har inte heller någon stark åsikt om pensionsreformen. Men när jag pratar med svenska vänner och slås av den totala medborgerliga apati som råder kring skenande matpriser, friskolekaos, gängvåld och klimatkris känner jag mig plötsligt märkligt tolerant inför den franska vardagen. Hur är inte Stockholms gator fulla av demonstrationståg?

 

Varför lockar isolerade juridiska skandaler som den så kallade ”snippadomen” – där i princip alla är överens – fram (rättmätig) vrede, samtidigt som nästan två tredjedelar av Sveriges kommuner rapporterar att skolbespisningen noterar att barnen äter mer? I synnerhet på måndagar, fredagar och efter lov.

Läs den meningen högt: I synnerhet på måndagar, fredagar och efter lov.

 

Är det medelklassens dåliga samvete över det senaste årtiondets belåningspartaj med nollränta och lyxsemestrar som hämmar protestgenen? Eller är det skammen över att bli fattig i ett land som bygger sin moderna historia på individuella framgångsnarrativ? Kanske helt enkelt den numer rätt borgerliga svenska nationalsjälen som inbillar sig att det är ”vänster” att ta till gatan när man är missnöjd?
Berätta gärna det för Gula västarna, en rörelse med stor andel Le Pen-väljare som ritade om den franska stadsbilden under ett par år. Högerextrema Nationell samling är för övrigt en av de högljudda rösterna mot Emmanuel Macrons reform som ska få fransmännen att jobba till 64.

 

Ekonomiska kriser har olika förklaringsmodeller beroende på analys. De statliga interventionerna likaså. Men klumpen i magen över att svenska barn går hungriga har ingen politisk färg – det är ett mänskligt misslyckande i ett land som badar i materiellt överflöd. Det är sådant Sverige skickar bistånd till andra sidan jorden för att motverka. Varför skriker ni er inte hesa?

Jag läser uppmaningar på sociala medier av Frankrike-svenskar att man ska låta bli att boka resor till Paris just nu, eftersom det är så äckligt på gatorna. Råttor överallt. Inte romantiskt alls i romantikens hemstad.

 

Tvärtom, tänker jag. Kom hit och inspireras av hur ett folk som fått nog beter sig.

 

Följ ämnen i artikeln