Vem orkar vara otrogen under småbarnsåren?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

Det lackar mot jul men ännu har inte julfriden lyckats lägga sig över mitt lilla hem.

Trots att misteln är uppspikad, julstjärnorna upphängda i varje fönster och ett helt gäng små tomtar är uppsatta på både hyllor och bord. Men kraften från pyntet klarar helt enkelt inte att tränga igenom den oerhört dåliga stämning som råder här.

För här pågår något som inte ens glädjen över Guds sons födelse kan råda bot på: nämligen att ha småbarn.

Småbarn är, som vi alla vet, det värsta man kan utsätta en relation för utom möjlig psykisk och fysisk misshandel men som jag brukar säga – efter psykisk och fysisk misshandel så får man ju i alla fall sova.

I veckor nu har det bråkats om vem som tvättar mest, av tvätthögen att döma är det ingen av oss, vem som tar mest hand om den lille, en strid jag av någon outgrundlig anledning gav mig in i trots att det så uppenbart är den ammande mamman, vem som egentligen är den som är sur och hela tiden pajar stämningen, dött lopp tror jag är en helt objektiv bedömning faktiskt. Och så klart paradgrenen vem av oss som har det värst.

Hon menar att så fruktansvärt som hon har det måste det vara hon som har det värst men jag påstår att eftersom jag har det nåt så i inåt helvete förskräckligt så lutar det mer åt att det är jag som har det. Värst alltså.

Att vi båda har det hemskt är vi överens om men, som sagt, när det kommer till värst, ja där går åsikterna isär. Endast under parterapisessionen via zoom kändes läget okej och vi enades om att inte gräla, att vara snälla mot varandra och absolut inte ta upp gamla oförrätter.

Direkt efter att zoom-appen stängts ner sades något om vilken trist ton den andre hade, en helt onödig kommentar framfört på ett surt sätt som då replikerades med en pik om en blöja som kastats mot en sopkorg men helt uppenbart missat målet. Och så var grälet igång igen.

Nu när vi har det så här dåligt oroar jag mig för hur det ska gå för oss som par och om vår relation överhuvudtaget kommer överleva detta.

Jag vet av egen erfarenhet att det har misslyckats tidigare. Min enda lugnade tanke är att hon i alla fall är för trött för att vara otrogen. Otrohet är ju en klassisk språngbräda ut från en dysfunktionell relation. Men vem orkar eller har tid med att vara otrogen under småbarnsåren? Därför har jag ändå sett på vårt läge som något som varit ”hopplöst men inte allvarligt”. Vilket är ett ungersk talesätt, enligt min vän Noa.

Noa har ett ungerskt talesätt för varje tänkbar situation. Samt klockren smak när det kommer till tofflor. Nog om Noa.

Men så för någon dag sedan kommer min tjej hem från en lunch med en gemensam bekant som under lunchen berättade att hon hade en relationsbrytande affär samtidigt som hon hade en treåring och en ettåring.

När den inledande känslan av att vara imponerad över denna kvinnas energi och logistiska förmåga gått över blir jag i stället iskall av förskräckelse. Om inte ens akut sömndeprivation och faktumet att det inte finns någon som helst tid att vara otrogen på är en garanti mot otrohet, ja då är ju ingen person och ingen relation säker.

Något måste göras, men vad? Och framför allt hur? Och med vems ork? Ja det vet jag inte.

Allt jag vet är att även om lejonen och lammen sov sött bredvid varandra i helig guds frid den där natten för över 2 000 år sedan så gjorde inte Maria och Josef det.