Vem axlar Barbro Westerholms mantel?
Barbro Westerholm är borta.
Det känns ofattbart tungt.
Vi behövde henne på barrikaderna.
Jag blev stum när nyheten kom, kunde inte tro det. Barbro Westerholm, 89, lämnade riksdagen i senaste valet, där hon satt för Liberalerna. Men hon lovade att fortsätta kämpa mot ålderism, och skriva en bok om diskrimineringen av äldre i det svenska samhället.
Jag hade trott att hon var odödlig, att hon alltid skulle stå där, längst fram. Som ingen annan, oersättlig.
Men så är det inte.
Författaren och journalisten Catharina Ingelman-Sundberg, 75, skriver på Facebook att Barbro Westerholm ”var en av de stora kvinnorna i svensk nutidshistoria”. Ja, absolut. Men när hon dog ansåg en del medier att hon bara var värd en fjärdedels tidningssida, med pliktskyldig genomgång av hennes livsgärning.
Och den var storartad.
Hon var utbildad läkare och generaldirektör för Socialstyrelsen. Där genomdrev hon 1979 att homosexualitet inte längre klassas som sjukdom.
Hon räknade partnerskapslagen, assisterad befruktning för ensamstående och lagen mot åldersdiskriminering som sina viktigaste politiska segrar.
Det var ett banbrytande beslut när hon återvände till riksdagen 2006, då 73 år gammal.
I stället för pensionär blev hon under 16 år den främsta talespersonen för Sveriges miljoner äldre. Hon ledde kampen genom att vara det bästa exemplet på att man inte är slut vid 65.
Det är sorgligt att hon var så ensam. Att ingen annan antog utmaningen i ett land där man utan vidare kan kalla 70-80-åriga amerikanska presidenter och senatorer ”politiska dinosaurier” och fråga sig om deras existens är ett demokratiproblem.
Allra mest ensam var Barbro Westerholm under pandemin. Som enda politiker ifrågasatte hon Folkhälsomyndighetens påbud om ”undanstuvande” av äldre. Dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell kallade restriktionerna för 70-plussare att inte ”träffa sina gamla släktingar”.
”Den blindhet som råder när det gäller isoleringens och ensamhetens negativa inverkan på vår hälsa och oförmågan att se lösningar är förskräckande”, sa Barbro Westerholm.
När myndighets-Sverige avfärdade över en miljon svenskar som ”gamla släktingar” var det ett exempel på ålderism.
Barbro Westerholm beskrev det som negativa attityder riktade mot människor på grund av deras kronologiska ålder. Hon grundade sig på Världshälsoorganisationen WHO:s globala kamp mot ålderism och åldersdiskriminering som inleddes 2016.
Hon hade djupa kunskaper, men talade ofta för döva öron. I en artikel efter hennes död sattes ordet ålderism inom citattecken, och kallades ”det ord Barbro Westerholm använde”, som om det var något hon hade hittat på.
En rubrik var ”Kanske hade Barbro Westerholm rätt om ålderismen”. Kanske? Hon hade rätt. Hon hade ett unikt historiskt perspektiv från kampen mot andra typer av diskriminering.
Jag saknar hennes glasklara, kunniga och effektiva argument. Hennes personliga resning. Hon besatt verkligen en stor årsrikedom.
Vem axlar nu hennes mantel?
- Äldreminister Anna Tenje, 45, är inte den talesperson för årsrika som skulle behövas i Sverige. Men hon har börjat vara mer aktiv i äldrefrågor och vill ”motverka åldersdiskriminering” enligt sin Instagram.
- En som kallats ”politisk dinosaurie” av svenska medier är före detta amerikanska talmannen Nancy Pelosi, 82. På HBO finns underbara dokumentären ”Pelosi in the house” av dottern Alexandra.
- Ny svensk forskning vid Handelshögskolan i Stockholm visar att ålderism inte säljer. Äldre kvinnliga modeller i reklam ökar köpviljan, stärker varumärket och bidrar till en känsla av samhörighet.