Pandemin är inte genrepet – den är en klimatkris i sin egen rätt
”Bla bla bla” ironiserade Greta Thunberg i en tweet om One Planet Summit förra veckan. Toppmötet, som leddes av Emmanuel Macron, slog fast att man ska skydda den biologiska mångfalden på 30 procent av jordens yta 2030.
Flera NGO:s påpekade att inget av målen från 2010 har klarats, och att den nya ambitionen oavsett är för liten för att stoppa den pågående massutrotningen.
Men först en, inbillar jag mig, vanlig inre dialog hos många av oss:
– Vänta nu, massutrotning…?
– Slutet på den biologiska mångfalden.
– Ah, just det.
– Tusentals arters fortlevnad är i farozonen.
– Mhm. Men om vi måste välja, är det inte viktigare att fokusera på utsläppen än att rädda insekter?
De dåliga nyheterna är att det ena hänger ihop med det andra.
Förra veckan landade en oberoende expertgrupp i Wuhan i Kina för att börja nysta i pandemins ursprung. Ett år har redan gått och politiska incitament för att dölja den exakta uppkomsten saknas så att säga inte i Kina. Men vi vet hur pandemier brukar uppstå. När människan förstör ekosystemen genom intensiv exploatering av mark och handel med vilda djur riskerar vi att exponeras för deras patogener – andra arters bakterier, virus och svampar – och utveckla smittsamma sjukdomar. Ekosystemens sammanbrott sker inte, som en sorts ödets skadeglada tajmning, samtidigt som coronakrisen – det är en direkt orsak bakom pandemin.
För första gången i modern tid konfronterades vi med en hälsokris som slog till på hela planeten nästan samtidigt. En bra generalrepetition inför utmaningen med klimatkrisen, menade några, utan att riktigt förstå att pandemier är en klimatkris i alldeles egen rätt.
Värnandet om den biologiska mångfalden, också känt som biodiversiteten, har fått en obegripligt undanskymd plats i de senaste årens klimatdebatt. Här och där kommer en liten notis om den så kallade sjätte massutrotningen; den vansinniga takt med vilken djurarter försvinner just nu. I övrigt har vi nästan bara pratat om koldioxidutsläpp, trots att många experter anser att konsekvenserna av den hotade biodiversiteten är värre.
Ett problem är att ämnet är svårt att förankra pedagogiskt. Du läser ännu den här texten, men känner att du snart behöver lite konkret belöning.
Så vad sägs om det här: Värdet av ekosystemens inneboende funktioner uppskattas till ungefär dubbelt så mycket som hela världens BNP.
Eller det här: Naggandet av den biologiska mångfalden kostar Europa ungefär tre procent av BNP varje år.
Eller för all del detta: Experter uppskattar att kostnaden för att förebygga nya pandemier är hundra gånger mindre än för att hantera dem. Mellan tummen och pekfingret.
Hur kunde hela världen stanna upp inför en global hälsokris, när hotet om klimatförändringar varit känt i många årtionden? Snabbheten i virusspridningen gjorde förstås sitt till, liksom det faktum att fossillobbyn inte hann organisera sig för att möta lockdowns innan det var ett faktum.
Internationella oljebolag har haft årtionden på sig att bedriva egen forskning på koldioxidutsläpp, korrumpera beslutsfattare och misskreditera oberoende röster som påtalat allvaret. Oss andra har de mutat med ett materiellt välstånd och överflöd som nästan ingen kan tänka sig att vara utan. Inför Covid-19 var de lika oförberedda som vi andra.
Så här ett år senare är det tydligt att vi egentligen hanterat pandemin som vilken naturkatastrof som helst. Utegångsförbud, drakoniska panikåtgärder och en närmast patologisk oförmåga att ta in det bakomliggande problemet: Att vi skapat krisen själva.
Som om vi bara hade världens otur när någon i Kina kanske åt en fladdermus.