Trump får nog Nobels fredspris han också

Donald Trump, en framtida Nobelpristagare?

Ingen stat har varit den islamistiska terrorismen så behjälplig som USA och dess regeringar, från president Jimmy Carter och framåt.

Det är ett lika ironiskt som ofrånkomligt faktum. Även om en eller annan högerpartist drabbas av raseri inför det enkla påpekandet.

Det började med att Jimmy Carters administration kläckte en plan för att lura på Sovjetunionen ett eget Vietnamkrig. Idén tillskrivs presidentens säkerhetsrådgivare Zbigniev Brzezinski. Man skulle gillra en fälla i Afghanistan, ett land mer eller mindre allierat med Sovjetunionen. Där pågick ett religionsbaserat uppror mot landets enligt upprormännen mujaheddin (”Guds krigare”) alltför världsliga regim. I huvudstaden Kabul tilläts musik, flickor fick gå i skola och liknande anstötligheter för muslimska fundamentalister.

Säkerhetsrådgivare Brzezinskis plan var enkel och konkret. Om man beväpnade upprorsmännen och utbildade dem militärt skulle de snart nå så stora militära framgångar mot en svag afghansk armé att regimen i Kabul skulle ropa på hjälp från Moskva. Det skulle kunna utvecklas till ett religiöst frihetskrig mot den ogudaktiga kommunismen. Frivilliga krigare skulle strömma till från alla håll och CIA borde snart ha fullt sjå med att utbilda och beväpna dem alla.

Sovjetunionen svalde betet. Kring julen 1979 rullade de första sovjetiska pansardivisionerna in i Afghanistan. Och därmed hade planen gått i lås. Sovjetunionen hade fått ett Vietnamkrig på halsen, en åtta år lång militär och politisk katastrof.

Det var ännu en tid då världen inte uppfattade islamistisk terrorism som något problem. Och när president Ronald Reagans administration tog över taktpinnen drev man med allt större effektivitet och, får man anta, växande förtjusning, kriget vidare. 1985 initierade Ronald Reagan CIA:s mest omfattande utlandsåtagande någonsin, Operation Cyclone, som öste moderna vapen och militär utbildning för miljarder dollar över mujaheddin och alla tillresta jihadistiska entusiaster. Den i efterhand mest kände av alla dessa USA-tränade och till tänderna beväpnade krigare var Usama bin Ladin.

Inom den psykologiska krigföringen drog det amerikanska biståndsorganet Usaid sitt alldeles särskilda strå till stacken genom att producera fyra miljoner skolböcker som lärde afghanska barn hur man skulle sticka ut ögonen och kapa benen på ryssar. Detta pedagogiska material användes senare i de segrande talibanernas koranskolor.

Sovjetunionen förlorade som planerat sitt Vietnamkrig, talibanerna tog över makten i Kabul och införde religiös diktatur av känt slag. Därmed blev Afghanistan en fristad för tiotusentals av USA utbildade heliga krigare. Men dem lämnade USA nu vind för våg och riktade i stället sitt intresse mot Irak.

När Usama bin Ladin och hans organisation al-Qaida anföll USA den 11 september 2001 borde det alltså inte ha kommit som en total överraskning. Men den här gången var det USA som gick i den fälla som Usama bin Ladin gillrat. Attacken den 11 september 2001 provocerade president George W Bush att inleda två av USA:s längsta krig, först mot Afghanistan, sen mot Irak. Den här gången var det Usama bin Ladins tur att gnugga händerna i förtjusning.

När den militärt besegrade staten Irak föll sönder och ockupationsmakten USA avskedade alla befäl och officerare i den irakiska armén, som likt talibanerna och terroristerna i al-Qaida tillhörde den sunnitiska grenen av islam, skapade man ett perfekt rekryteringsunderlag till nästa terrormonster IS, från början ”Islamiska staten i Syrien och Irak”.

Våren 2011 gjorde Nobelfredspristagaren Barack Obama om samma misstag som tidigare Nobelfredspristagaren Jimmy Carter. Obamas administration lät CIA beväpna och utbilda libyska heliga krigare som ville störta diktatorn Muammar Gadaffi. Självklart med katastrofala följder. Libyen förvandlades till ett gigantiskt terroristnäste.

Av detta lärde sig fredspristagaren Obama tydligen ingenting. För när inbördeskriget i Syrien var ett faktum, som en förlängning på ”den arabiska våren”, upprättade USA särskilda stationer för vapenutdelning och rekrytering i södra Turkiet och Jordanien. Där kunde alla ”motståndsmän” förse sig. Vilket de gjorde. Och därmed blev ”Islamiska kalifatet” snart en verklighetens mardröm, Mellanösterns vidrigaste terrororganisation i modern tid.

Det tog som bekant många år av blod, svett och tårar för den kurdiska frihetsrörelsen att besegra IS och sätta överlevande terrorister i fångläger. Förvisso med amerikanskt stöd, framför allt från flygstridskrafter.

Men när segern över IS äntligen kom överlämnade president Donald Trump utan vidare de före detta allierade kurderna i den turkiske diktatorn Erdogans våld. Ur Erdogans synvinkel är alla kurder terrorister och bör behandlas därefter.

Och sensmoralen i detta? Det vete gudarna. Donald Trump är den ende amerikanske presidenten sedan fredspristagaren Jimmy Carter som inte deltagit i projektet att utbilda och beväpna islamistiska terrorister. Han valde onekligen en annan väg. Med motiveringen att kurderna ändå aldrig hjälpt USA och inte heller deltog i landstigningen i Normandie 1944. Men Trump får nog Nobels fredspris han också.

Till sist ett kort påpekande som gäller rasande högerläsare. Ingenting jag skrivit i denna text är i saklig mening mer kontroversiellt än att det hade kunnat stå att läsa i högertidningen Svenska Dagbladet.


För övrigt anser jag att…

  • … det råder viss obalans i norska Stortingets val av Nobels fredspristagare. Sjutton priser har gått till USA, därav till fyra presidenter, en vicepresident och en arkitekt bakom särskilda julbombningar under Vietnamkriget
  • … Moderatstämman härförleden framstår som något av berget som födde en mus. Hårdare straff för tonårsförbrytare, eventuellt slöjförbud i förskolan och vingklippning av högerns hatade public service? Inte mycket till politiska visioner.