Hederskultur kommer aldrig bli svensk kultur

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare.

Att Jimmie Åkesson är emot allt vad mångkultur heter är självklart. Oavsett vad man anser eller tror att ordet betyder så har det ju med utlänningar att göra och för Sverigedemokrater räknas ju till och med svenska judar och samer som utlänningar.

Mer oklart är vad Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni menar när hon säger sig vara emot mångkultur. Särskilt när hon ändrar sig och tar tillbaka vad hon just sagt. Och sen säger det igen.

Men när KD-ledaren Ebba Busch Thor deklarerar att även hon är emot mångkultur måste man dra lite på smilbandet. Ordet kultur blir ju rent komiskt i munnen på Ebba Busch Thor, eftersom hennes mest bestående uppvisning på det området var när hon i SVT visade sig oförmögen att identifiera Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren.

De är fullt tillåtet att inte känna till Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren. Men det blir möjligen politiskt olämpligt när den okunnigheten exponeras hos företrädaren för ett politiskt parti som fört fram tanken på att vi bör göra listor på en sorts svensk godkänd grundkultur så att invandrarna lättare ska kunna försvenska sig.

Denna särskilda kulturella omsorg går igen också hos Sverigedemokraterna som föreslagit kurser i svensk folkdans ute i de invandrartäta förorterna.

Även om det är hart när omöjligt att definiera mångkultur – och därmed förstå vad SD, KD och L är motståndare till – så är motsatsen betydligt enklare. Det är monokultur.

Men i det avseendet är det bara SD som har en klar linje. När partiets ideolog Mattias Karlsson vill träna oss i folkdans, kapa folkmusiken och återupprätta stångstötning som nationalsport så vet man vad klockan är slagen. Då handlar det om en dröm om att kunna återupprätta en tänkt forntida idyll då alla var svenskar, alltså rasmässigt äkta svenskar i Sverige, firade samma högtider på samma sätt, gick klädda i vadmal, gillade nyckelharpa och saknade språkkunskaper.

Men den drömmen delas väl ändå inte av Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor?

Gemensamt för alla uttalade motståndare till mångkultur tycks ändå vara rädslan för att utländska seder på något sätt ska ta över vad man föreställer sig som den ursprungliga svenska kulturen.

Återigen är det bara  den nationalistiska högerextremismen som talar klarspråk i den frågan. Redan Ny demokrati uttryckte i början av 90-talet rädsla för att våra skolbarn snart ”skulle ligga vända mot Mekka”. Dagens högernationalister tycks frukta att kvinnlig omskärelse ska bli en integrerad del av svensk kultur.

Sådana farhågor är antingen bara prilliga eller ett fikonlöv för att dölja sin främlingsrädsla. Sanningen är ju den att kulturen befinner sig i ständig förändring. Vi som passerat pensionsåldern har faktiskt upplevt en svensk kultur som är mycket avlägsen från dagens. Yngre läsare kan kanske bara med svårigheter föreställa sig ett Sverige utan rockmusik och mobiltelefoner. Men så var det. Alldeles nyss, känns det som.

En person i min ålder har upplevt den första grillbaren, hamburgaren, pizzan, thaikrogen och sushibaren. Liksom tonårsrevolten och amerikaniseringen av hela musik- och nöjeslivet från 1950-talet och framåt.

Man kan ogilla vissa utländska kulturintryck och hoppas att de inte blir svenska. Själv irriterar jag mig exempelvis på det amerikanska oskicket som börjat tränga in i den övre medelklassen, det där med att brudens far skall ”överlämna” bruden till hennes nye härskare brudgummen vid vigselceremonien.

Kvinnlig omskärelse och hederskultur kommer däremot aldrig att bli en del av den svenska kulturen. Det är nämligen majoriteten som bestämmer. Så återigen, vad var det då Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor var motståndare till?

Ingenting de själva skulle kunna förklara i alla fall. De ville bara ta röster från Sverigedemokraterna. Den levande och ständigt föränderliga kulturen kan de ändå aldrig styra eller ens påverka.


För övrigt anser jag att…

…det vore kul för Aftonbladet om Expressens kulturchef Karin Olsson fick efterträda den sparkade chefredaktören Thomas Mattsson.

…det vore än mer kul att höra vad Donald Trump sa när han ringde Stefan Löfven för att ge order om att den häktade amerikanska rocksångaren måste släppas. Och vad Löfven svarade, förslagsvis ”tror du att Sverige är nått jävla Nordkorea?” Möjligen något artigare formulerat.