Deltagarna i ”Hotell Romantik” är frihetshjältar

Rooger Strömberg och Monica Sundberg i ”Hotell Romantik”.

De är frihetshjältar.

Deltagarna i ”Hotell Romantik” gör mer för att bekämpa ålderism än alla vi andra tillsammans.

Och de gör det med gott humör.

Läsaren Agneta var den som först hade koll på läget. Hon undrade om jag sett dejtingprogrammet för 65-plussare.

”Så kul! Och mänskligt!”, skrev hon.

Jag tittade, och höll med.

Sex avsnitt av SVT:s ”Hotell Romantik” återstår, de två tidigare finns på SVT Play och nya släpps varje söndag.

Det handlar om 28 män och kvinnor mellan 64 och 78 år som bjudits till ett hotell som ligger hisnande vackert i Schweiz. Där umgås, festar och dejtar de, och ska förhoppningsvis hitta kärleken.

Det är roligt, varmt och generöst från första början. Som deltagaren Merja, 70, säger:

”Jag tror att Hotell Romantik är starten på någonting alldeles fantastiskt som inte bara vårt land behöver utan hela världen”. 

 

Så rätt.

Det är bekämpande av ålderism som är det djupa budskapet i programmet. Och det framförs med en sådan självklar pondus och livsglädje att jag njuter framför tv:n.

Alla håller inte med, visar det sig.

”Värsta tv-kalkonen på länge”, skriver en Facebook-vän. En person svarar: ”Hur lågt kan de sjunka?”. En annan: ”Mitt förråd av skämskuddar hade inte räckt till!”. 

”Det här fordrar en STOR skämskudde!”, tycker också en figur ritad av skämttecknarna Berglins i Svenska Dagbladet. Den kallar ”Hotell Romantik” för ett ställe där ”övermogna gerontofanter skyltar med sin brånad på bästa sändningstid”.

Skämtfiguren föreslår: ”Släpp in dom i en hundrastgård i stället!”.

Teckningen får mig att fundera över vilka grupper det anses vara ok att beskriva på det sättet.

”Många är omedvetna om ålderismen, det är den diskrimineringsform som är svårast att upptäcka”, skriver SPF Seniorernas ordförande Eva Eriksson i tidningen Senioren.

 

Deltagarna i ”Hotell Romantik” bryr sig inte. De ångar på. Är sig själva, vackra, kloka och äventyrslystna.

”Jag känner mig vacker, absolut”, säger Merja som aldrig har ställt sig framför spegeln och tyckt att hon blivit åldrad och ful. ”Nej, jag känner mig vacker. Och jag får också höra det”. 

Lika vackra Monica, 72, pryder DN:s förstasida och pratar om sex. ”Jag hoppas att jag kan inspirera”, säger hon. 

Det känns som att hon står längst fram i en befrielsefront. En nödvändig kamp, som plötsligt fått krut från ett oväntat håll.

 

Eva Eriksson skriver om hur seniorer brukar framställas: ”En nyhet om pensioner bildsätts med en skrynklig hand och en sliten portmonnä”.

Jämför det med partydjuren i ”Hotell Romantik” som festar loss till Tom Jones, Cyndi Lauper och Muddy Waters. Det här är ju rock´n´roll-generationen.

Men i SvD är en skribent upprörd över att den hemske Frank Zappa spelas i ett program som får henne att ”kvida av genans”. En DN-skribent anser att det framstått som ”ett absurt scenario” att ”gamlingarna i en obskyr framtid skulle digga till David Bowie”.

Jag börjar skratta.

Ålderister verkar varken förstå omvärlden, medmänniskorna, tidens gång eller elementär musikhistoria.