Mejla

Malin Wollin

Hon skulle ju vara räddad

Publicerad:
Uppdaterad:
Esmeralda blev bara tre år.
Foto: PRIVAT
Esmeralda blev bara tre år.

Det var en gång ett barn som hette Esmeralda.

Hon föddes märkt av sin mammas missbruk och fick skyddas från sin pappa.

I Victor Hugos roman ”Ringaren i Notre Dame” kidnappas den lilla Esmeralda av människor som för bort henne från sin mamma.

 

Verklighetens Esmeralda räddas av en familj som ger henne ett rosa rum och ett hem. Hon har tre äldre systrar och allt som kommer med känslan av att vara den minsta i en flock, inbillar jag mig.

Nu är flockens minsta borta. Familjens kärlek är klädd i sorg och vanmakt, det rosa rummet är tyst.

Esmeralda är död och vi letar svar i luften.

 

När jag läser om barnet som hette Esmeralda försöker jag att hålla det ifrån mig, se på det sakligt och journalistiskt och nyktert. Låtsas att barnet jag ser på bilderna är ett barn, vilket som. Ett barn som lever och just nu sitter på en låg stol på förskolan och kladdar ner tröjan så att man kan läsa menyn i färgerna på hennes bröst när dagen är slut.

Ett barn som sover bakhuvudet frissigt på en blå plastad madrass med hårt tvättad frottéfilt över den lilla kroppen. Ett barn som kanske vaknar först av alla och letar sig ut ur det mörka rummet för att hitta ett knä att kvickna till i. Det där frökenknät i soffan med lösa kuddar och armstöd i trä.

Kanske kan man till och med hoppas på en ostörd sagostund innan de andra kommer ut och vill vara med.

När jag tänker på Esmeralda så tänker jag att hon luktar förskola i håret när hon kommer hem.

Hem.

 

Hon var räddad. Någon hade tagit henne från situationen. Nu kunde alla andas ut och ett annat barn skulle lyftas ur sin misär. Oron för hennes välbefinnande var avförd.

Esmeralda var i tryggt förvar, henne kunde vi räkna hem.

Alla möjligheter i världen hade hon, och nu är utvägarna slut.

Jag har kontakt med en mamma vars dotter är placerad i fosterfamilj. Jag vet inte vad som föranledde omhändertagandet och jag tänker inte fråga. Jag kliver ur mitt mammafodral och intalar mig själv att socialtjänsten vet vad de gör och agerar på god grund. Det enda jag har sett är dagliga skogspromenader och bulle på café, det som har skett har inte så mycket som anats utåt.

 

Utflykter, stenplockning, födelsedagstårtor, kärleksfulla bilder. Ändå är barnet hos någon annan nu.

Eftersom myndigheterna vet något om detta barn som jag inte känner till. Eftersom barnets bästa kommer först, hur stor frustrationen och sorgen än är hos hon som vill ha sitt barn tillbaka.

Esmeralda dansade i bedårande otakt med sina systrar i köket en gång.

Hon dog så att vi alla kunde lära oss något viktigt.

Frågan är bara vad vi gör nu.

 

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE