Jag ska ju inte behöva sluta – men det skulle vara skönt

”Jag tittar på mejlet igen och täpper till porerna. Jag väljer således även framgent att ta den på hakan och välja avtrubbningen. För i det här jobbet är allt annat uteslutet”, skriver Malin Wollin.

Jag har sovit lite dåligt på sistone. Det går upp och ner det där.

Regelbunden avföring är den bästa huvudkudden, heter det så? Motionera ska man göra också.

Och äta kokta grönsaker och samtala med goda vänner och ha meningsfulla relationer och hålla reda på antalet alkoholenheter under en vecka.

Jag är nog som folk är mest, men jag sover som folk som sover minst. Vakna en gång i timmen när man inte har en spädgris i armhålan, vad är det för dumheter? Jag har accepterat att även jag ska bli gammal och gå upp när tidningen kommer,
sådant hör till. Men vem är det som väcker mig fem gånger per natt?

 

Natten mot måndag vaknar jag klockan 01.42 och lyfter mobilen från golvet. Är det mobilerna som blir tyngre eller är det jag som blir svagare? Jag tycker att telefonen är lite löjlig. Eller projicerar jag?

Vem har mejlat mig mitt i natten?

Det är en anonym person som har valt ett efternamn som heter ungefär ”fattig jävel” på svenska.

”Jag ska döda dig jävla hora.”

Återigen slås jag av hur van jag är vid att få hatmejl, för det händer ingenting med mig. Jag klickar bara fram ett nytt avsnitt av Familjehemligheten i P1 och somnar om.

Men på morgonen börjar en bekant känsla smyga sig på. Känslan av att det har gått lite för långt, inte de, jag. Jag har blivit luttrad, härdad. Jag är förhårdad.

De kommer inte åt mig, så har jag tänkt. De enda som kan göra mig ledsen är mina barn, så har jag sagt.

Och det är sant. Men vad är priset jag betalar om jag inte tar åt mig när jag får ett dödshot? Hur avtrubbad har jag blivit?

 

Sms:ar min bästa vän som säger: Anmäl.

Men det är ju bara ett dödshot?

Så jag bestämmer mig för att ta in det. Smaka lite på dödshotet. Låtsas att jag är en vanlig person med ett vanligt jobb som får ett mejl där det står ”Jag ska döda dig jävla hora”.

Hur känns det där inne, bakom kvällstidningsmentalitet, hård överläpp och kyla? Hur känns det att någon hatar så till den milda grad? Han kanske menar allvar?

Och allt detta för texten om Ebba. Som alla missförstod. För jag tycker att Ebba har rätt, jag tycker bara att det enklaste för Ebba personligen skulle vara att lämna det.

Som att vara kolumnist i Aftonbladet. Jag ska ju inte behöva sluta, men det skulle vara ganska skönt. Jag har rätt att vara kolumnist, men det mest hälsosamma kanske skulle vara att inte vara kolumnist. Kliva ner från den publika spottloskplatån och anpassas till ett liv utan hotmejl och kommunistfitta och passa dig och förhoppningar om sådant som mina barn ska råka ut för.

Jag tittar på mejlet igen och täpper till porerna.

Jag väljer således även framgent att ta den på hakan och välja avtrubbningen.

För i det här jobbet är allt annat uteslutet.

 

Följ ämnen i artikeln