Vi softar och dricker Loka citron medan unga män dör
De har softat för mycket och druckit sin Loka citron.
Det är vännen till en ihjälskjuten 22-åring i Kalmar, som beskriver polisen för Aftonbladets reporter.
Den småländska staden har under kort tid drabbats av två mord och flera skottlossningar kopplade till narkotikahandel.
Jag har ingen inblick i vilken törstsläckare som dricks innanför fasadpanelen i cederträ i Kalmars polishus. Jag väljer själv gärna Loka citron. Lagom med bubblor, lite citrussmak, inget socker. Typiskt medelklass.
Plötsligt känns det inte som att killen pratar om polisen i Kalmar, utom om oss. Vi som är nittiofem procent av Sveriges befolkning, och inte bor i områden som av polisen klassas som särskilt utsatta.
Vi som sett nyheternas rapportering om skjutningar som ett avsnitt Snabba cash. Sedan har vi stängt av tv:n, druckit upp Lokan och fortsatt våra liv, utan rädsla för att våra barn ska dras in i kriminalitet om de leker utomhus efter fem på kvällen.
När skjutvapenvåldet tog fart i Sverige i mitten av 2010-talet sköts de unga männen i socioekonomiskt utsatta områden i våra tre storstäder. Sedan dess har våldet spridit sig över landet, som ringar på vattnet.
Först till Uppsala, Linköping och Örebro, Sveriges fjärde, femte och sjätte största städer och områden som Gottsunda, Skäggetorp och Vivalla.
De senaste åren har skjutvåldet tagit sig till Eskilstuna, plats femton, Växjö, tjugoett, Karlstad, tjugotre, och Luleå, tjugonio.
Och nu är vi alltså i Kalmar, nummer trettiotre bland Sveriges folkrikaste kommuner, och området Norrliden.
Lite cyniskt kan man tycka att Kalmarborna, deras politiker och poliser borde ha varit beredda. Inte minst med tanke på att lokaljournalistiken från Norrliden låter som en skiva som fastnat, kopierad från tidigare nämnda städer. Nedlagda fritidsgårdar, stenkastning mot poliser, öppen narkotikaförsäljning, kameraövervakning, väktare som sätts in – och nu dödsskjutningar.
Men i Barometern uttrycker invånarna stor bestörtning och förvåning och ledarsidan skriver att dödsskjutningen markerar ett före och ett efter i Kalmars historia.
Politiska storsatsningar för att stoppa ungdomarna i Norrliden från att bli kriminellas springpojkar, och riskera att skjuta eller skjutas i det som var Kalmars före hittar jag inte. Lika lite invånare som kräver dem.
I höstas samlades föräldrarna till offren för skjutvåldet i Järvaområdet i Stockholm på Mynttorget i en stor manifestation. Det är en nationell kris, inte förortens kris, var deras budskap. Deras kravlista såg betydligt annorlunda ut än regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet. Här krävdes sommarjobb, fler lärare och stöd till föreningslivet. Till skillnad från politikerna fokuserar man på före, inte efter.
2015 sköts de två första offren ihjäl i Järva. I dag har gängkonflikterna i nordvästra Stockholm tagit nitton liv. Det finns inget som tyder på att det slutar där.
I Kalmar är siffran i mars 2022 två. Vilken är den om sju år?
Det är jobbigt att göra matten. Ännu jobbigare att räkna ut hur många små och medelstora städer nyheterna har handlat om fram till 2029.
Ska vi bara öppna ytterligare en Loka citron?