Jag behandlar mitt barn som det enda ägget i min korg

”Det lamslående puppastadiet vill inte gå över”, skriver Malin Wollin.

En förskollärare jag känner privat sa:

”Vi pratar skit om mammorna som bär sina femåringar.”

Detta uttalades inte i ett vakuum. Hon sa det apropå att jag bär min femåring. 

Han vill inte gå hem från förskolan. Han har ont i benen (det har han inte) och han orkar inte gå (det är trehundra meter.)

Så jag bär honom. För vet ni vad det innebär? Jag får en fem minuter lång gratiskram. 

Jag gnuggar min kind mot hans kalla röda, jag luktar på hans jordiga overall, jag drar in allt som är småbarnets former och struktur. För han är min sista och nästa gång jag bär något så är det en ny generation och någon har gjort mig till mormor och det kommer säkert dofta som livets efterrätt men nu är nu och kanske är det skräcken inför en ny generation som gör att jag leker småbarnsmamma? Är jag en småbarnsmamma? 

 

Min äldsta är på väg att lämna hemmet, en annan tar studenten, jag har så många fötter i så många världar och jag snyter mig i den yngsta som enligt syskonen är jobbig men som för mig är ofelbar och lätt att ha att göra med. Jag säger ju bara ja så går allt fint, och går det inte så bär jag. 

He aint heavy, his my last brother of another brother. 

Det lamslående puppastadiet vill inte gå över. ”Du skrek högst vid den femte förlossningen”, sa Joachim. ”Jaha", sa jag och sen tog jag hem honom och sov med honom i armhålan. Jag byggde en koja och ett universum till honom och mig och nu vill samhället och normen blåsa taket av min trygghet.

Jag säger fuck you, fuck you very much. Jag vill slåss och bråka för rätten att vara lite sjuk i huvudet. 

Om du verkligen vill få mig att sluta bära min unge så kommer skam och skuld inte räcka, du får vara beredd på bändande av låsta fingrar. 

En overbearing mother är en återkommande stackars existens på film men hon är aldrig någonsin hjälten, men så är hon heller aldrig intresserad av det. Förblindad av kärlek springer hon runt och får lite slaganfall då och då mot olika väggar, tar emot med handen eftersom den köttiga känslan är för tung att bära. 

Om morgonen är han mitt ansvarsbarn. Vi har aldrig använt det ordet, men så är det, det är han. 

Och om ni tycker att vi är inrutade så kan ni tycka det och sedan ha det så roligt när era relationer brinner upp eftersom ni inte drog linjer i våt cement. Gör upp eller gör slut. 

 

Min gåva till er är att aldrig mer bråka om morgonen, jag ger er min morgon, jag ger er ett liv. 

Jag bär honom från sängen och sätter honom på den högbenta Ikeastolen, för hög?

Han får blåbärsfil med Pauluns müsli och smörgås med korv, men den korven får Joachim servera. 

Men hur går det med de andra barnen, får de inte känslan av att du älskar honom mer? 

Jo, absolut, och den känslan kanske inte dämpas av att jag säger att jag älskar honom mest. 

Men så vadå, de har haft sin chans. 

Jag nattar honom varannan kväll. För vi är smarta alla delar av dygnet. 

Jag borstar hans tänder, han står på pallen som han kanske är för lång för. 

Överallt i huset spår av hans småbarnstid. Skötbordet sitter fortfarande på väggen och det ligger tre nappar i min behålåda. Åh, flämtar hjärtat varje morgon när jag ser dem. 

Han torkar sig på allas handdukar, jag säger att han inte ska torka sig på allas handdukar. 

Så sur och snäsen jag har varit på de andra, honom behandlar jag som om han är mitt enda ägg i korgen. 

 

Vi läser om Mullvaden och Igelkotten sen tänder jag hans ljusslingor och den lilla rådjursgloben, sago-cd med Alfons och soldatpappan. 

Jag drar med fingret över hans näsa. 

”Mamma, jag ska bara säga dig en sak”

”Ja?”

”Jag kommer sakna dig på körskolan”

”Jag kommer sakna dig också, men sen kommer jag och hämtar dig och då vill du inte gå hem”

"Mamma, jag ska bara säga dig en sak till”

”Ja?”

”Jag älskar dig till månen och tillbaka.”

”Men jag älskar dig till himlen ovan molnen där fåglarna flyger”, säger jag och han flämtar för han vet inte att det är kortare dit. 

 

När allt kommer omkring så är det inget speciellt med mitt barn. Ni skulle titta på honom och tänka, där är ett barn, ett vanligt barn. Ni älskar inte honom, och det vore så himla konstigt om ni gjorde det.
Men för mig är han något så oerhört, tänk att just jag skulle få det vackraste och roligaste, ett så exceptionellt exemplar.
När han sitter i soffan och tittar på Bluey på SVT Barn och jag lägger min näsa mot hans hals och drar in hans arom så är det mitt inre djur som djurar.
Tänk att just han skulle få en mamma som skrek högst och sedan fortsatte yla.

Följ ämnen i artikeln