Historiska myntstölden avgjordes i HD i dag
I dag skrevs ännu ett kapitel i berättelsen om det grövsta brottet i svenskt kulturarvs historia.
Högsta domstolen har beslutat att en man som anklagats för att ha sålt delar av Kungliga myntkabinettets samlingar kan bli skyldig att betala skadestånd.
Kungliga myntkabinettet, av någon klåfingrig figur omdöpt till sterila Ekonomiska museet, är delar av en myndighet som har anor från 1500-talet.
I dag beslöt Högsta domstolen att en tidigare anställd som har åtalats för att ha sålt stulna mynt kan tvingas punga ut skadestånd.
Justitieråden tar i dagens dom inte ställning till skuldfrågan för de sex fall av grovt häleri som mannen åtalades för.
Han friades i båda instanser för att brotten ansågs vara preskriberade och behövde därför inte heller betala det skadestånd som Statens historiska museer krävde.
Det HD nu har kommit fram till är att det visst kan dömas ut.
Knäckfrågan har varit om den fordran som ligger bakom kravet på skadestånd verkligen är preskriberad.
Fristen är tio år. En tid som har passerat om nedräkningen börjar från då mannen fick mynten av personen som stal dem. Så såg de två tidigare domstolarna på saken.
Men om klockan startas då mannen började sälja stöldgodset, år 2009, blir det annorlunda.
Då är inte brottet preskriberat. Och det är det alternativet Högsta domstolen har fastnat för.
Målet skickas nu tillbaka till hovrätten, som än en gång ska sätta tänderna i skadeståndsfrågan.
Någonting så udda kan därför inträffa som att mannen kan tvingas betala skadestånd för någonting han redan har friats för.
Brottmålet behöver den före detta anställde vid Kungliga myntkabinettet dock inte oroa sig för. Domen är lagakraftvunnen.
Statens historiska museer försökte få Riksåklagaren att överklaga friandet i häleriet, men fick nobben.
Dagens besked väcker möjligen frågan om det finns skäl att begära resning. Men jag tvivlar. Skadestånd tillhör civilrätten och är en annan sak än straffrätten, som häleri faller undan.
Dessutom är ribban på mycket goda grunder väldigt högt satt för resning till nackdel för en person som har friats.
Vi får nog konstatera att ett unikt brott i svensk kriminalhistoria, som ledde till en polisutredning som i omfång saknar motsvarighet rörande den här sortens brottslighet, sannolikt snart läggs till handlingarna för gott.
Härvan började nystas upp i februari 2013 då en man ertappades på bar gärning med att försöka stjäla frimärken från en auktionsfirma i Stockholm.
Mannen hade tidigare varit chef på Kungliga myntkabinettet, polisutredning och inventering av samlingarna inleddes, det ena gav det andra och han dömdes för stölder av omkring 35 föremål till ett värde av omkring 1,2 miljoner kronor från museet.
Två år senare uppstod misstankarna mot den i dag 49-årige man som den här texten handlar om.
Denna gång var det försäljningen av ett amerikanskt 2,5 dollarmynt på auktion som väckte misstankar.
Mannen hade under många år fri tillgång till museivalven och den inledda utredningen ledde till att fler och fler mynt upptäcktes var försvunna och sannolikt sålda på auktioner och till privatpersoner.
Mest uppseendeväckande var den ryska familjerubel från 1836 föreställande tsar Nikolaj I med hustru Alexandra och barn som gick på auktion 2009.
Den inbringade drygt en halv miljon, vilket gör det till ett av de dyraste mynt som har sålts i Sverige.
Mannen åtalades för sex fall av grovt häleri för försäljning av mynt som sammanlagt var värda 3,7 miljoner kronor.
Han nekade till brott och hävdade att föremålen antingen kom från arv eller var köpta från andra myntsamlare. Men på grund av preskription prövades aldrig åklagarens bevisning.
En brottslighet som har skadat det svenska kulturarvet är uppklarat i så måtto att huvudmannen fälldes.
Men sorgligt nog saknar museets samling 1500 föremål, i allt väsentligt mynt.
Det ekonomiska värdet, runt 25 miljoner kronor, kan staten leva med.
En annan och värre sak i detta är att ett arv från våra förfäder har försvunnit.
Ett arv som hade någonting att lära oss om ekonomi och handel, om historia och kultur.