Jag älskar dig mer än allt men önskad var du ta mig fan inte

En nyvaken bebis.

En gång för länge sedan satt jag och lyssnade till min mor som läste högt ur Carl Fredrik Reuterswärds memoarer.

Han är väl allra mest känd för att ha skapat statyn Non-Violence, pistolen med en knut på pipan, som står utanför FN:s högkvarter i New York.

I boken, som för övrigt är mycket rolig, berättar han om när han ärvde ett fantastiskt och enormt biljardbord.

Jag minns den delen av boken särskilt väl eftersom jag redan då bar på en dröm om att någon gång själv äga ett biljardbord.

Varför vet jag inte, men jag tror det har att göra med att de är så vackra, samt att jag ser dem som ett tecken på finansiell framgång, de är ju så dyra och kräver i princip ett helt rum bara för sig.

Därav ordet biljardrum.

Just därför blev jag så chockad när det lite längre fram i memoarerna framkom att han slaktat biljardbordet för att göra konst av dess marmorskiva.

Jag kunde inte heller förstå hur en väninna till mig hatar sin familjs biljardbord.

Totalt oförstående var jag.

Tills hon berättade att det framkommit att bordet var en del av en överenskommelse mellan hennes mor och far.

Hennes mor ville ha ett andra barn, något hennes far vägrade, tills han gav med sig mot att han då skulle få ett biljardbord.

Det andra barnet var alltså min väninna och biljardbordet var för henne, gissar jag, en symbol för att hon inte var önskad.

Av sin far alltså.

Hennes mor älskade henne så mycket att hon gick med på att i resten av sitt liv dagligen slå höften i ett för allt annat än biljard oanvändbart bord.

Jag bara utgår ifrån att det stod i vägen på nåt sätt.

Just känslan av att som barn inte vara önskad är tydligen tung att bära.

Vilket väl är anledningen till att ett par jag känner håller hårt på att deras barn aldrig ska få reda på att de hade långtgående planer på att abortera det.

Vilket jag såklart förstår, men också inte.

Eller, jag tycker inte att den saken borde vara så tung.

För det första tror jag att det är väldigt vanligt att vara ett oönskat barn.

Kanske till och med att de oönskade barnen befinner sig i majoritet.

Nu vidgar jag kanske begreppet oönskad lite för mycket men om man lägger ihop alla barn som kommit till världen mot en av föräldrarnas vilja, på grund av ett misstag, under en tid av föräldrarnas liv som verkligen inte var optimalt, eller där en eller två föräldrar efter födelsen blivit deprimerade, då är vi nog uppe i en rejäl summa barn.

Och att vara i majoritet är ju grymt!

Sen det här med att man ska ha älskat barnet redan i magen eller allra minst så fort man lade ögonen på det, känns inte det lite väl hårdraget?

Barn i mage är ju inte bara en helt sjuk grej utan också lite luddigt på nåt sätt, inte helt konkret.

Så kraven på att älska en sån företeelse känns lite väl högt satta.

Två till mig bekanta fäder kände inte känslor för sina barn under deras första levnadsår.

Men med tiden kom kärlek, som den alltid gör.

För så är det ju med barn.

To know them is to love them, som amerikanerna säger om i och för sig inte bara barn utan om en hel mängd olika företeelser.

Det är ju därför kvinnor vågar kuppa in ett barn mot mannens vilja eftersom de vet att deras häpnadsväckande fräckhet ändå kommer förlåtas, då mannen till syvende och sist kommer älska det där barnet.

Tro nu inte att jag menar att allt är kvinnornas fel. Även om man ju har en gnagande känsla av att så är fallet.

Jag menar bara att vi föräldrar kanske tryckt lite väl mycket på likamedtecknet mellan önskad och älskad.

För det är ju lite oärligt, förenklat på ett Disneytöntigt vis, och dessutom osolidariskt mot dem som fått reda på sin status som oönskad.

Därför föreslår jag att vi nu går in till våra barn och säger:

”Jag älskar dig mer än någon eller något jag någonsin älskat och jag skulle offra mitt liv för dig eftersom du är den enda vars död jag aldrig skulle kunna komma över MEN önskad var du ta mig fan inte!”