Gör som Gun-Britt, gör din plikt
”Gun-Britt tog första sprutan.”
Så vaknade jag klockan 10:05, eftersom jag har gått i tonår, när Joachim kom in och uppdaterade mig om det senaste.
Nittioettåriga Gun-Britt tog en för laget, Gun-Britt är bae, skulle jag säga om jag var en tonåring på riktigt.
I hemlighet vill en klentrogen del av svenska folket åka hem till Gun-Britt och titta på henne dygnet runt för att se om hon utvecklar ett andra huvud.
”Vi VISSTE det!” Skulle de hurra sen. För det är skönt att ha rätt.
Fel. Det är fel att ha rätt om vaccinets baksida, det finns ju inte ens några baksidor än.
Jag trodde att vaccinmotståndare var en till antalet, bodde i ett hemmabyggt skjul i utkanten av världsalltet och bar ansvar för att mässlingen fortfarande dyker upp.
Jag behöver inte gräva särskilt djupt i min egen kognitiva smutstvätt för att hitta lite ”men det där med narkolepsin då?”, men det skulle ju aldrig räcka för att låta bli att ta vaccinet, ge det till mina barn eller uppmana andra att ta det. Trots att jag inte vet allt.
För som kolumnist kan man ju framstå som en sådan ibland, allvetande, bästvetande, mestvetande och svart bälte i förträfflighet.
Men i fullständig trygghet och godtycke har jag kört alla mina fem bebisar till barnhälsovården och sett deras feta små ansikten förvridas när de har tagit sprutor för allt möjligt. Inte en enda gång har jag ifrågasatt eller ens brytt mig om vad vaccinet gällde.
”Har hon tagit trippelvaccinet?” frågade mammorna i föräldragruppen.
”Ingen aning”, sa jag. Inte för att att verka blasé utan därför att jag aldrig någonsin lyssnar på vad folk säger till mig.
Mina barn har tagit allt som civilisationen har erbjudit oss. Och gör man inte det så ska man nog inte vara välkommen till förskolan. Då får man bygga sig ett hem av hampa och äta soppa på tallbar som man försiktigt putsat rent från acid rain. Ha det så bra i bortre kokoskogen, vi andra lever i det myllrande samhället där vi måste spruta oss för att överleva och ta oss framåt istället för att drömma oss tillbaka till tiden då svartråttan var bae.
Kanske är corona för rent? I kommentarsfält lite här och där har jag sett uttryck för tvivel av typen ”Om corona är så otroligt farligt, varför ligger det inte döingar på gatorna?”
Om det inte är som på film så är det nog bara en vanlig influensa, är det så man jobbar när man är antivaccare? Eller antiwax som jag sa en gång (för det är jag, hela vinteråret)
Vi har börjat titta på The Stand på HBO. Efter en halvtimme med skarpsinniga kommentarer som ”ett majsfält med ett budskap i mitten och en tant som säger att man ska komma till henne, det är ju precis som i Pestens tid” så insåg vi att The Stand är Pestens tid.
I nyversionen drabbas de smittade av svullna halsar med geggamoja i, sen ligger de och dör överallt med sitt äckliga slem.
Synd för vaccintvekarna att corona inte är pesten, för då skulle de nog hacka sig fram med kniv i kön.
För bara en alldeles liten tid sedan var jag av åsikten att man ändå måste försöka respektera människors rädsla för vaccinet.
När jag korrekturläser flödet ovan så inser jag att jag övergett den inställningen.
Var en Gun-Britt och ställ dig i kön. Annars hör jag skogen kalla på dig.