Gravplundraren från Vänsterpartiet väcker frågor

Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot var snabbt framme efter Ingvar Kamprads död: ”Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Ikeas värde är nämligen inte skapat av Kamprad utan av arbetarna, och nu är det dags att de ”får tillbaka det han stulit från dem”.

Det väcker ett par frågor: Borde Ikeas arbetare enligt samma logik inte ha fått någon lön om Ikea inte gjort vinst? Och om Ikea gjort förlust, som många andra möbelföretag, borde arbetarna ha lämnat ifrån sig sina bostäder och besparingar för att täcka den?

Gravplundraren från Vänsterpartiet må vara extrem, som anser att han förtjänar rikedom för att han stod på lagret på just Ikea i stället för på något mindre framgångsrikt möbelföretag, men grundinställningen är utbredd: Tron att bara arbetet på golvet är verkligt, och att föga skapas av den som hittar på affärsidén, riskerar sina besparingar, organiserar arbetet och hittar nya marknader. Det är en variant på den myten som förklarar regeringens angrepp på privata välfärdsföretag, som inte anses tillföra något.

Det är därför socialister alltid blir så förbluffade när deras favoritländer får varubrist och svält när staten tar över företagen. Hur kan det komma sig? Landet har lika många muskler och hjärnor som förr, det är ju bara utsugarna som har försvunnit. Venezuela har ingen Kamprad. Det är därför det inte finns något att dela på där.

En mer sofistikerad socialist som August Strindberg tyckte länge som Ung Vänster, men började snart se problemet med sin ståndpunkt. I Tjänstekvinnans son berättar Strindberg historien om arbetaren som kommer till en fattig by. Han lånar pengar och frågar bondflickor om de kan hjälpa honom att fläta halm och bondpojkar om de kan sy ihop halmhattar. Han avlönar arbetarna som avtalat, han betalar för sina lån och för råvarorna och bara om något blir över efter allt det blir det vinst. Den vinsten är en drivkraft för honom att utveckla effektivare produktion, bättre design och hitta större marknader. 

Affärerna går allt bättre och plötsligt blomstrar byn, som vi skulle kunna kalla Älmhult så att ingen ska missa parallellen. De hungrande blir mätta och initiativtagaren rik.

Men en dag kommer en bortskämd ungsocialistisk sommarjobbare till byn (nej, Strindberg skriver inte så, han kallar honom en ”Berlinerkrabat”) och uppviglar arbetarna: ”denna kapitalist har blivit rik på ert arbete”, han är ”en tjuv”. Trots att deras arbete alltid funnits där, och det bara var den driftiga arbetarens affärsmodell som gjorde deras arbete så värdefullt. 

I Strindbergs berättelse lyckas dessa ”skrivbordsfantasier” övertyga arbetarna att ta hattfabrikantens pengar och hans maskiner, men det är inte längre någon som ständigt reparerar maskiner, effektiviserar produktionen eller letar nya marknader. Byn flätar väl vidare och undrar varför både vinsten och lönen strax försvann. Och ingen arbetare kom någonsin mer på den galna idén att riskera sina besparingar för att starta en fabrik i den lilla byn, som strax därefter föll tillbaka i fattigdom.


Full fart ända in i mål

”Jag har inte tid att dö ännu på ett bra tag. Det är många projekt kvar. Men om 10–20 år måste jag väl tänka om”

Ingvar Kamprad för ungefär 10 år sen.

Strindbergs bästa

”Jag avskyr de som har hundar, de fega som inte själva vågar bita folk”

August Strindberg