Det enda vittnet trodde att hon var en tv-apparat

Att det enda vittnet trodde att hon var en tv-apparat blev en smula pinsamt för åklagaren.

Det här är berättelsen om hur en närmast blind man ställdes inför rätta för en misshandel han rimligen inte kan ha begått.

Domen i en tingsrätt i norra Sverige är även ett vittnesmål över den brottslighet som aldrig inspirerar till serier på netflix eller som letar sig fram till kvällstidningarnas löpsedlar, men som poliser och socialarbetare bara vet alldeles för mycket om.

Åklagaren väckte åtal för en rad brott mot fyra män och en kvinna ur en samhällsklass där få tar examen på Handelshögskolan. Rattfyllerier, narkotikabrott, skadegörelse, brott mot knivlagen och olaga hot.

I åtalet ingick även en grov misshandel som påstods ha begåtts i en lägenhet som sannolikt aldrig kommer att bli föremål för reportage i de glossiga livsstilsmagasin där de rika och vackra visar upp sina sköna hem.

Offret har berättat att han blev lurad hem till den i lägenheten boende kvinnan under förespegling att han skulle få köpa narkotika.

Väl där blev han överfallen och misshandlad med knytnävar och stucken med en skruvmejsel i bakhuvudet. En hämnd för att han inte hade betalat en tidigare knarkskuld.

I förhör några dagar senare pekade han ut fyra personer som skyldiga, kvinnan och tre män.

Månaderna gick och när åklagaren ansåg att utredningen var tillräckligt robust för att väcka åtal dök plötsligt nya uppgifter upp.

Brottsoffret pekade ut ytterligare en skyldig man. Inte för att han hade sett honom delta i överfallet, men någon annan hade förklarat för honom att även den nye var inblandad.

Dessa uppgifter bekräftades av kvinnan i lägenheten.

Den utpekade förhördes, nekade till att ens varit i bostaden, men åtalades tillsammans med de övriga för grov misshandel.

Det påstods att han hållit sig gömd på toaletten och när mannen som skulle överfallas anlände störtade han ut, sprang genom hallen och hjälpte till att slita in honom i köket.

Det finns dock några problem med denna beskrivning av händelseförloppet.

Som exempelvis att den påstådde gärningsmannen i princip är blind. Han har knappt ledsyn, går med vit käpp och håller sig till rutter han har övat in då han lämnar sitt hem.

Ett annat problem för åklagaren är kvaliteten på vittnena.

Visst, offret pekar ut den handikappade mannen som en av de skyldiga. Men han hade inte själv sett honom delta i misshandeln. Det var ju någonting han fått berättat för sig.

Svagt bevisvärde, konstaterar domstolen och slänger vittnesmålet i papperskorgen.

Men hur var det då med kvinnans berättelse? Hon pekade ju ut den blinde?

Under rättegången berättade hon om sitt narkotikamissbruk och om perioder av psykisk ohälsa.

Hon har bland annat stundom inbillat sig att hon är en tv-apparat.

Åklagaren ställde inga motfrågor efter den berättelsen, vilket förefaller ha varit en klok strategi.

Inte helt överraskande tillmäter inte tingsrätten heller kvinnans utpekande någon nämnvärd betydelse.

Domstolen förklarar i lakoniska ordalag att den inte för ett ögonblick tror att mannen kan vara skyldig:

"Mot bakgrund av vad som har upplysts om XX:s grava synnedsättning är det överhuvud taget svårt att föreställa sig att han kunnat delta på något substantiellt sätt i utförandet av gärningen, förstärkt eller främjat denna på ett sådant sätt som kan konstituera ansvar för brott".

Det är här så här jurister uttrycker sig då de stillsamt vill påpeka för åklagaren att denne inte gjort sitt jobb ordentligt.

Den handikappade mannen nöjer sig inte med att ha blivit friad. Han tänker JO-anmäla åklagaren.

Hur det går med den saken återstår att se. Jag nöjer mig tills vidare med att konstatera att en domstol inte ska behöva ödsla tid på att sortera undan rena dumheter.

Det här är ett åtal som aldrig borde ha väckts.