Persona non grata kokar ner till en central fråga
Sommaren 2021 avslöjades det att Fredrick Federley hade en relation med en man som avtjänat ett flerårigt straff för barnvåldtäkt.
Två år senare får vi se Fredrick, hans föräldrar och ”getjäveln Åke” packa ihop gården i Björnbo. De kan inte längre bo kvar.
Vad har de varit med om?
I SVT:s serie ”Persona non grata” får Federley ge sin version. Det är ett smått fantastiskt program, med många bottnar.
Som journalist grubblar jag ständigt över mediernas och kommentariatets makt. Kan ett drev nånsin vara ”lagom” stort? I programmet rotar min kollega Peter Kadhammar i samma problem: en enskild individs reaktion kan vara rimlig – men när tusentals reagerar likadant?
Ett annat avsnitt i tv-serien handlar om Gudrun Sjödén, som flydde landet efter Expressens artiklar om en kränkande företagskultur. Det programmet är knöligare, då varken Sjödén eller hennes kritiker är lagda för dialog, vare sig med sig själva eller varandra.
Det idiotiska pratet om kulturell appropriering brakar samman med Gudrun Sjödéns lika halsbrytande påstående att det inte finns så många svarta i Sverige. Jag är framgångsrik, alltså förtjänar jag inte det här, menar hon vidare. Sjödén har blivit rik utan att bidra med nånting, svarar en kvinna från Black Lives Matter, lika dumt.
Först ut i serien ”Persona non grata” var Soran Ismail vintern 2021, komikern som försvann med metoo-revolutionen. Kritiken mot SVT var massiv: Ismail ska inte få berätta sin historia och han ska aldrig mer få komma tillbaka.
Tack och lov lade inte SVT ner sitt projekt efter det.
Avklarnat talar Federley om det mest förbjudna. Det är inte han som har våldtagit barn, han fördömer handlingen, men vill inte ta avstånd från mannen som har utfört den. Federley, som nu läser till präst, säger att han vägrar ”kasta nån framför bussen”.
Lika modig som Federley är, lika sorglig är insikten att vi aldrig lär oss nånting.
Jag minns mig själv de där sommardagarna när Federley släpades i gruset. Hur lysten jag var på att få höra fler detaljer, att jag njöt av Centerns olycka mer än jag förmådde känna empati för en människa som råkat i vanära.
Varje gång man blir påmind om ett drev som varit, tänker man, oj då, hm, det där blev ju inte så bra, stackars människa, det var väl ändå inte meningen att det skulle sluta så där... Tanken hinner inte slå rot innan det är dags igen med ett nytt namn, och man har glömt allt som man just trodde att man lärt sig.
Man är så säker på att själv aldrig hamna i en liknande situation. Vad som ska hända med getjäveln Åke är Fredrick Federleys huvudvärk, min borg är intakt.
Persona non grata kokar ner till en central fråga: vad är ett proportionerligt straff?
Titta på serien och försök formulera ett svar.