De catcallade oss – de var nästan tvungna
Jag är i Kroatien med en kompis.
I Hvar, närmare bestämt.
I går promenerade vi från en strand till en annan.
Landskapet här är vackert, kusten karg med vita steniga klippor och nära det kristallklara vattnet är jorden röd och skogen doftar friskt av pinje.
I Hvar är det populärt med båt. Segelbåt, motorbåt, yacht. I hamnen ligger skinande monster förtöjda.
Barn som redan är rikare än vad vi någonsin blir sitter uttråkade på däck. Men inte bara svala barn roar sig till havs. Alla gör det! Till exempel stora gäng med män som är på svensexor, det vill säga supresor.
Så när jag och min kompis vandrade genom pinjeskogen gled just en sådan resa förbi oss ute i vattnet. Redan innan vi såg båten hörde vi röster som tjoade och skrek, någon busvisslade och andra gjorde apljud.
När vi vände oss om såg vi dem: ett stort gäng rödbrända, lättklädda män som svajade på segelbåtens däck.
”GIRLS GIRLS!” ”LADIES. HELLO!” ”LOOK, LOOK! ”DOING HELICOPTER!” skrek hälften medan resten ackompanjerade sina vänner med gutturala läten och juckande rörelser.
”Vi blir catcallade från havet?”, sa min kompis. Förvirrat stannade vi och hörde hur männens skrik stegrades.
De blev lyckliga av att få en reaktion.
Trots att det var flera hundra meter mellan oss, trots att vi var på land och de till sjöss, trots branta klippor, stora fiskar och flygande fåglar… Trots alla dessa hinder bestämde sig männen för att göra som män gjort sedan urminnes tider eftersom de var fulla, de var i grupp och de fick syn på kvinnor i shorts.
De catcallade oss, eftersom de nästan var tvungna att göra det! Männen hade helt enkelt bestämt sig för att commit to the bit. Att commit to the bit betyder att man med hela sitt väsen, från början till slut, underkastar sig ett skämt, en rolig idé och i längden en persona!
Allt för att the bit till fullo ska genomföras. Det spelar ingen roll om logik, din värdighet eller din personliga säkerhet brister. The bit är viktigare!
De flesta av oss har någon bit vi åtagit oss.
Ibland är åtagande frivilligt, men ofta är åtagande (som för männen på båten) närmast tvångsmässigt. Att commit to the bit kan vara alltifrån att dra torra ordvitsar, till att varje gång man blivit skitfull dagen efter säga: ”Jag är faktiskt inte bakis”, till att ständigt välja pojkvänner som hatar att planera när du själv älskar att planera.
På så sätt är the bit (skämtet om tjatiga tjejer) oändlig!
The bit är allestädes närvarande, så även i vår mediala offentlighet.
Förra veckans commit to the bit: Lena Andersson-gate. Lena Andersson gör sin bit (ingen abstraktionsförmåga/störig/översittarhöger) och sen gör alla som svarar Andersson sin bit (indignation/klass som moral/ramaskri).
På ett sätt är det kul för det är innehåll och Svenska Dagbladets ledarsida är en vaken mardröm, men på ett sätt är det tråkigt för ingen gör på något annat sätt än vad man redan vet.
Det är styrkan och förbannelsen i att commit to the bit. Även om publiken som du gör din bit för redan hört poängen hundra gånger måste du fortsätta! The bit är större än dig.
Samtidigt som jag och min kompis återupptog vår promenad tog vinden tag i båtens segel och de skrikande männen gled om oss.
I samma stund som vi var ur deras synfält blev båten tyst.