Ny studie om vanligaste hatbrottet

Våld, verbala påhopp, trakasserier.

Afrofobi, det vanligaste hatbrottet, har kartlagts av Brå.

Den 98-sidiga rapporten ”Afrofobiska hatbrott”, publicerad i dag, är en dyster studie och ännu en påminnelse om vilka kräk vi människor kan vara.

430 polisanmälda fall har granskats, 26 djupintervjuer med afrosvenskar har gjorts, erfarenheter och kunskaper har hämtats in från experter, forskare och intresseorganisationer.

Kriminologerna Klara Hradilova Selin och Lisa Wallin har gjort en gedigen arbetsinsats och den som vill vifta bort studiens slutsatser kommer att få trovärdighetsproblem.

 

Några av slutsatserna:

• De brott som dominerar polisanmälningarna är ärekränkningsbrotten och ofredanden. Ofta verbala angrepp som tillsammans med olaga hot står för sex av tio händelser.

Inte sällan handlar det om nedsättande anspelningar på hudfärg eller ursprung.

• Gator, torg och kollektivtrafik är de vanligaste brottsplatserna. Men även skolor och arbetsplatser förekommer, samt, naturligtvis, internet.

• Den som begår hatbrott av dessa slag är, föga överraskande, oftast en man. Men det finns ingen större skillnad mellan kvinnors och mäns utsatthet.

• Barn och ungdomar tycks vara mest drabbade. Fyra av tio offer för polisanmält våld var under 18 år. Den yngsta var sju.

 

Det går att fortsätta att räkna upp nedslående slutsatser. Det är inte ovanligt att de drabbade är muslimer och som sådana dubbelt utsatta, för afrofobi och för islamofobi.

Vissa arbetskompisar lämnar en hel del övrigt att önska och den som arbetar i yrken där berusning förekommer, exempelvis på krogen eller som taxichaufför, utsätts för ofredanden.

Och utöver brott som drabbar individen finns även hat mot svarta som grupp, klotter, internet, hat som ofta rubriceras som hets mot folkgrupp.

Så långt analyserna av polisanmälningarna. Ett nog så väsentligt arbete. Men än viktigare är att lyssna på de utsatta.

Mamman till en nioårig pojke som berättade att en annan elev hotade åka hem och hämta en kniv för att mörda honom.

Kvinnan som på väg till jobbet förföljdes i tio minuter av en man som ”skrek n-ordet och andra äckliga saker”.

 

En man som berättar hur han som fyraåring skrek av skräck efter att en tonåring skrikit nedsättande ord mot honom och släppt sin hund mot honom.

Han flydde in på en tomt, en äldre kvinna arbetade i trädgården, hon såg att han var jagad, vilket inte hindrade att hon började skälla på honom.

Flera av de intervjuade berättar att deras utsatthet har lett till att de fått psykiska problem. Depressioner, ångest, posttraumatisk stress.

En pojke fick mardrömmar och kunde inte gå till skolan på tre veckor efter att en klasskompis skrikit nedsättande tillmälen till honom.

Jag har bara gjort några nedslag i rapporten. Givetvis finns här betydligt mer att hämta.

Men kunskapen om denna form av rasism och de olika slags brott som den leder till kunde vara större.

Anmälningsbenägenheten är låg. En orsak till det kan vara att osäkerheten om vad som är brottsligt är utbredd. En annan anledning tycks vara att det inte är någon idé att gå till polisen, brottet blir ändå inte löst.

En farhåga som inte saknar grund. Uppklaringsprocenten är låg.

Den här utredningen är beställd av regeringen. I uppdraget ingick inte att föreslå brottsförebyggande åtgärder, vilket inte hindrar att kriminologerna presenterar några förslag.

Det krävs mer kunskap och forskning. Det förebyggande arbetet behöver stärkas, inte minst i skolan.

Brottsligheten som begås på internet behöver bekämpas i större utsträckning än idag. Och polisen behöver mer utbildning i att identifiera hatbrott. Ibland är det lite si och så med den saken.

Många är de som har anledning att läsa denna rapport. Politiker, aktörer inom rättsväsende och skola, journalister.

Att Sverige borde kunna bättre än så här är inte en slutsats som överraskar. Men det innebär inte att det är en oviktig slutsats. Tvärtom.

Detta är en viktig rapport.

Följ ämnen i artikeln