Valrörelsen fyller mig med tomhetskänsla
Valrörelsen fyller mig med en känsla av meningslöshet.
Den borde handla om det som är viktigt.
Men jag hör mest tomma ord.
En Novus-undersökning beställd av Vårdförbundet visar att de tillfrågade anser att äldreomsorgen är en av de två frågor som kommit mest i skymundan i valrörelsen.
Den andra är miljö och klimat.
Det är ju märkligt, med tanke på hur viktiga de frågorna är för många väljare.
I en intervju med författaren Camilla Läckberg säger hon: ”Jag känner mig så fruktansvärt nedslagen inför det här valet”. Det håller jag med om.
Jag känner en förlamande likgiltighet inför årets valaffischer, partiledarutfrågningar och debatter. Jag skäms över att jag inte sätter min demokratiska plikt att följa med och ta ställning framför allt annat.
Jag röstade för första gången 1973. Valdeltagandet var 91 procent och 44 procent röstade på Socialdemokraterna. Näst störst var Centern med 25 procent.
Jag har röstat i varje val sen dess, men i år har något hänt. Det känns som att jag ser igenom alla politiska floskler och egentligen inte tror på någonting.
Visst har ett och annat förslag i årets valrörelse lyckats tränga igenom bruset och verkat handla om ett ärligt försök att göra något åt ett samhällsproblem.
Men det mesta är fluff, eller, värre än allt annat, riktigt korkade försök att spela tuff.
Väldigt lite handlar om äldreomsorgen, en av vår tids stora framtidsfrågor. Men det är nyheter om den som jag fastnar på. De är nästan alltid i notisform.
”En anställd på ett servicehus i Stockholmsområdet förväxlade två flaskor och gav en äldre kvinna ättika i stället för kolsyrat vatten att dricka”, stod det i en liten notis häromdagen. Kvinnan avled på sjukhus.
Någon dag senare, en ny notis:
”En äldre person på ett trygghetsboende i Boden glömdes på en toalett i 16 timmar”. Personen fick föras till sjukhus.
Tillfälligheter? Jag hittar en artikel i Göteborgs-Posten från 2014 som handlar om 87-åriga Elisabet som serverades frätande ättikssprit av hemtjänsten i stället för vatten. Hon hamnade på sjukhus, men klarade sig.
”Det är så många olika personer som kommer hem hit från hemtjänsten och man kan aldrig riktigt veta vem. I början av året började jag skriva upp namnen på allihop men slutade när jag kom till 70”, säger hon i intervjun.
Det är en sammanfattning av en ohållbar situation som bara pågår: ättikan, de 70 personerna från hemtjänsten, och sittandet på en toalett mellan 15.30 och 8-tiden på morgonen.
Antalet 80-plussare ökar snabbt och kommer att vara närmare 800 000 i slutet på det här decenniet. Det finns 8 200 gängkriminella i Sverige enligt polisen.
Alla olika problem ska förstås finnas med i en valrörelse, men proportionerna är fel.
Jag längtar efter dagen när jag slipper se affischer med formuleringar som ”Nu får vi ordning på jobben”, ”För Sveriges bästa” eller ”Alla ska med när Sverige ställer om”.
De betyder ju ingenting. Känslan av tomhet i valrörelsen är förlamande.
”Drygt 28 procent av de röstberättigade är 65 år och äldre. Ändå existerar knappt specifika frågor om äldre när partiledarna debatterar eller när journalisterna ställer frågor” (Jan Hagberg i tidningen Senioren).
”Ivo har granskat totalt 1985 boenden i 283 kommuner. Bilden som framträder är allvarlig med tydliga brister” (Rapport om äldreboenden 26 augusti från Inspektionen för vård och omsorg).
”När jag tittade i valbarometrar i fyra olika tidningar var det inget parti som hade äldrevården som valfråga. Då tänkte jag: Vad fan ska jag rösta på?” (Artisten Pernilla Andersson skriver om sin pappas sista tid).
