Dotterns student får mig att ställa alla irriterande barnfrågor

Min yngsta syster döpte sin nyfödda dotter i helgen. Prästen pratade bland annat om de mest irriterande frågor som små barn ställer: ”varför?” ”kan jag få den?” och ”när är vi framme?” Det är högaktuella frågor.

I dagarna tar många ungdomar studenten.

Min äldsta dotter ska ta studenten. Jag ska hålla tal för henne. Men varje gång jag tänker på vad jag ska säga börjar jag gråta. För det må vara studentens lyckliga dar, men i mitt sinne bor en mörk storm.

Antagligen är det inte optimalt att fira sin äldsta dotters studentexamen samtidigt som man är i klimakteriet. Hormonerna tar liksom över kalaset.

Till hösten flyttar hon dessutom till ett annat land. ”Varför?” undrar jag. När jag valde foto till hennes studentplakat gick jag igenom hundratals bebisfoton (”kan jag få tillbaka henne?”) och kunde inte låta bli att tänka på den där drottningen i Shakespeare-pjäsen, hon som åt sina barn. För söt är dottern visserligen fortfarande, men det var några år sedan jag ville stoppa hennes fötter i munnen.

Men det är klart att det finns saker att glädjas åt. Jag kommer exempelvis att slippa vara arg för att hon kräver så mycket av mig. Nu kan jag i stället vara arg för att hon inte behöver mig längre.

Det händer fortfarande att hon ber mig om saker. ”Kan jag få den?” sa hon till exempel och pekade på en klänning att ha på balen. Då undrade jag om hon kunde tänka sig ett plagg där urringningen faktiskt slutar några millimeter ovanför kjolfållen och kjolfållen når nedanför skärpet, men då tittade hon på mig som om jag vore Carries mamma i Stephen Kings roman.

Ni kommer väl ihåg Carries morsa? Den religiösa fanatikern som var livrädd för sin dotters sexualitet och blev dödad av sina egna köksknivar? Dottern köpte studentklänningen. För egna pengar.

I talet ska jag prata om hur stolt jag är över henne. Men jag är stolt över mig själv också. Att jag har lyckats baxa henne genom gulsot, kolik, sömnproblem, scharlakansfeber, brutet nyckelben och krossat hjärta. Jag är stolt över alla omsorgsfullt klippta naglar. Alla flätor och tofsar och snutna näsor, bytta blöjor. Alla luskamningar.

Jag är stolt över tjatet. Utskällningarna. Salvorna, plåstren. Kraven. Utbrotten. Grälen.

Min kompis Lina har alltid retat mig. ”Du vill att barnen ska ha hjälm när de gungar”, brukar hon säga. Jag vill fortfarande att min dotter ska ha hjälm. Och säkerhetsbälte. Dubbla lås på dörren. Tårgas i fickan. Alltid en laddad telefon. Bra relationer. Aldrig mörka gränder.

Jag är stolt trots att det inte är min förtjänst att hon är den hon är. Hon gjorde mig till mamma, min äldsta dotter. Det är inte något man väljer, att göra någon till mamma.

Dessutom finns inget mer hopplöst uppdrag. För som förälder är det bara en enda
sak man kan vara alldeles säker på och det är att man kommer att misslyckas. Det
viktigaste är nämligen helt omöjligt. Hur ska jag kunna försäkra mig om att hon inte
blir sjuk? Att hon blir lycklig? Hur ska jag kunna skydda henne från svek? Döden?
Det går ju inte.

Min mamma har alltid sagt till mig ”jag är inte orolig för dig, det är vad resten av världen kan göra med dig som jag oroar mig för”. Precis så är det. Min dotter har lovat mig att hon alltid ska ha hjälm. Åtminstone när hon cyklar.

Jag försöker skriva mitt tal i mitt arbetsrum. Utanför hörs skrik och skratt (mest skrik) från förskolan som jag bor granne med. Genom fönstret ser jag ett moln av skimrande såpbubblor stiga uppåt. Ibland blir det så där. Ibland vill de övertydliga symbolerna, de förgängliga såpbubblorna och små barns irriterande frågor inte lämna mig ifred.

Min dotter (och hennes systrar) är det viktigaste jag har kommit i närheten av och nu ska hon flytta. Varför? För att hon kan. Hon lämnar efter sig den allra största kärleken. Jag fick den. Betyder det att jag är framme nu?

Jag ska säga tack i mitt tal. Och sen tänker jag gråta mig igenom resten. ”Kom snart hem igen, gumman”, ska jag försöka säga. För jag kanske låter som Carries galna morsa. Men jag är bättre på att hantera köksknivar än vad hon är.


Present till studentmamman

”Flygfärdig: om när barnen lämnar boet” av Linda Skugge (Volante).

Många goda råd (recept, lästips, levnadsregler) till den nyblivna studenten. Men finast är att jag slipper känna mig ensam om att sörja att den bästa tiden i livet snart är över.