I Göteborg är segregationen total
Det kallblodiga dubbelmordet på Hisingen kanske chockar statsminister Stefan Löfven och många andra politiker som nu vill säga de viktiga och starka orden. Men jag som är uppvuxen i Göteborg är inte det minsta förvånad. 20 år av krisrapporter om den segregerade staden Göteborg har inte lett till någon som helst förändring. Snarare visar alla siffror att polariseringen mellan fattiga och rika, utsatta och välbeställda är större än någonsin. Gängen är inte grundproblemet, de är bara konsekvensen av årtionden av inkompetenta politiker och en ovilja att göra det som förbättra livet för alla i Göteborg, inte de rikaste. Ingen stad, oavsett land, med de förutsättningar som Göteborg har för tillfället hade undkommit gängkrig, våld, dödsskjutningar och kriminalitet. Det här är bara början.
Mina chefer ville att jag skulle åka hem till Göteborg, prata med lite göteborgare och sen skriva den här texten. Jag känner ärligt talat inte att jag behöver det. Jag är uppvuxen i Göteborg. Göteborg är där jag har mitt hjärta. Min familj flyttade till Bergsjön 1991. Ett halvår senare flyttade vi igen. Mamma hade fixat en fin, stor lägenhet på Frölunda Torg. Där bodde vi i tio år. Vi såg med egna ögon hur Frölunda förändras. Jag gick på Frölundagymnasiet. Det var på den tiden då friskolorna ännu inte hade tagit över och för alltid försämrat integrationsmöjligheterna i Sverige. Mina klasskamrater kunde vara från Frölunda Torg och invandrade svenskar från i Iran, Irak, Somalia och massa andra länder. Men de var också infödda svenskar från rika villaområden som Askim, Näset, Järnbrott och Billdal. 2000 elever gick på samma skola och det var absolut inget konstigt med det. Jag skulle bli förvånad om någon från den tiden skulle säga emot mig. Några av mina bästa vänner heter Henning, Fredrik, Tommy eller Niklas. Kan en Ehsan som växer upp i Frölunda i dag kunna säga samma sak? Jag skulle inte tro det. Segregationen är total. Den här extrema förvandlingen såg vi redan när vi bodde kvar i Frölunda. 2007 hade Frölundagymnasiet fortfarande runt 1400 elever. 2010 las skolan ner när bara 400 elever fanns kvar. Platsen där elever från olika klasser och med olika förutsättningar var död sen länge tillbaka.
Jag gick ut gymnasiet 2001. Knappt en månad efter studenten drog de stora gängkrigen igång. Skottlossningen på Näsets badplats den sommaren var bara början. Sen dess har det bara blivit värre och värre. Fler och allt yngre ungdomar plockas upp av gängen. Några av mina barndomsvänner har tyvärr gått den vägen. Det började redan när vi var 17, 18 år gamla. Gängen började dyka upp på torget och ledarna var personer som många såg upp till. De hade pengar och fina bilar och allt det där som låter så klyschigt.
Då och då läggs det extra mycket polisresurser på att bevaka och sätta dit de största gangstrarna. Men det är aldrig långsiktigt och ofta missar man själva målet: hopplösheten som breder ut sig bland de allra yngsta. När mamma och pappa är arbetslösa, när brorsan eller syrran hänger på torget och när läraryrket urholkats till att bara vara en jobbig person som allt färre respekterar blir det gangstrarna som man ser upp till. Bara 22 procent av Frölunda Torg-borna har treårig eftergymnasial utbildning. Över 33 procent av 18-24-åringarna har inte fullständiga betyg från gymnasiet. Vad finns det för möjligheter för dem 2015? Om ni ryser av situationen i Frölunda så ta en titt på Norra Biskopsgården. Över 45 procent av 18-24 saknar fullständigt betyg från gymnasiet. Knappt tolv procent av 25-29-åringarna har eftergymnasial utbildning. Arbetslösheten är över 18 procent. Förmodligen högre. Många anmäler sig inte ens. De ger sig in i ett liv av kriminalitet. Arbetsförmedlingen skulle de inte ta i med tång. Att folk hellre ger sig in i ett liv där döden lurar runt hörnet än skriver in sig på arbetsförmedlingen borde ses som en allvarlig signal för politikerna.
Göteborg var en industristad där två händer oftast räckte för en ung grabb att få ett jobb. Eller så fixade pappa in dig på somrarna. Göteborg är en stad där bara Volvo dominerar. Jag har jobbat för en underentreprenör till Volvo. Det är oroande hur ett enda företag kan skrämma slag på hela halv miljon-staden vid ett varselbesked eller varje gång bandet stoppas. Att få ett jobb på Volvo var synonymt med trygghet, men inte ens det är något göteborgare kan luta sig tillbaka mot. De dagarna är förbi för länge sen. I dag räcker knappt högskoleexamen för att få ett jobb. Blir knappast lättare om du har ett utländskt namn. Det blir svårare och svårare för varje dag. Kanske är det för svårt just nu när inte ens Komvux finns. Möjligheten att ändra på sina förutsättningar är borta. Och hopplösheten syns i valdeltagandet. I hela riket gick 85,8 procent av de röstberättigade till valurnorna. Det var en ökning från 2010. I Frölunda Torg sjönk valdeltagandet från en redan låg nivå. Hela 4,1 procent ner till 63,4. I Biskopsgården norra var valdeltagande 56,3 procent.
Så här kan vi hålla på för evigt. Göteborg är två städer. Jag har under mina sju år i Stockholm aldrig hört någon säga ordet blatteställe. Men varje gång jag är hemma i Götet så är det svårt att undvika den jargongen. Blatteställe är ett ställe dit blattar går. Dit går inte vanliga svenskar. Stockholmare älskar att åka till Göteborg. Det är så himla mysigt!. Göteborg är Linnéstaden och kaféerna i Vasastan. Eller Avenyn, men där ska man hålla sig borta från blatteställena. Men ingen åker ut till Bergsjön, Angered eller Hisingen. Det är som att de inte är en del av staden.
Och ibland förstår jag dem. En kompis berättade för mig att det för några år sen var så aggressiv stämning i ett av ovan problemområden att han inte längre vågade titta folk i ögonen när han gick förbi. Man vet aldrig när någon tolkar det fel.
Vad gör politikerna åt allt detta då? Jag hittar en rapport på Göteborg Stads hemsida. Där står det Fortsatt stora klyftor visar färsk Göteborgsstatistik. Är det ens en överraskning? Har det ens vidtagits några åtgärder för att förändra den trenden som hållit på i 20 år nu? Hade de hoppats att siffrorna skulle överraska positivt? I en artikel på Vårt Göteborg från 2002 kan man läsa att Segregationen i Göteborg syns tydligt i statistiken. 2013 lyckades Anders Sundell, doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ta fram ett segregationsindex som visade att Göteborg är Sveriges tredje mest segregerade kommun, efter Trollhättan och Botkyrka. Biskopsgården på Hisingen, Angered i norr och Bergsjön i nordöst samt Frölunda i väst var värst ute. Sundells kommentar till det hela är både korrekt och tragisk.
– Som Göteborgare tycker jag att det är synd att Göteborg är så segregerat, men det här förvånar väl ingen som bor här, säger han till Metro.
Den enorma segregationen, den mänskliga polariseringen och hopplösheten börjar få ännu allvarliga konsekvenser. Nyligen publicerade min kollega Erik Wiman ett reportage från Göteborg där allt pekar på att Göteborg är Islamiska Statens huvudstad i Sverige. Inte nog med att samhället ska försöka förhindra ungdomarna att tacka nej till ett liv av kriminalitet, nu lockas allt fler av livet som jihadist. Nu är Göteborg mer illa ute än någonsin tidigare.
– Det här är en nödsituation, vi är ett skafferi fullt med kanonmat till IS, säger integrationspolisen Ulf Boström till Aftonbladet.
Bara från Göteborg har minst 150 personer rest till Syrien och Irak för att strida. De allra flesta har anslutit sig till IS, hävdar en källa Erik Wiman talat med. 150 göteborgare!
En frivilligarbetare som tidigare utsatts för allvarliga hot i Hjällbo beskriver hur de radikala idéerna söker sig allt längre ner i åldrarna.
– Du kan höra barn i mellanstadiet hylla martyrer och Daesh. (Arabiska namnet på IS reds anm.)
Jag gillar verkligen Ulf Boström. Han säger som det är.
– De här tankegångarna finns i mindre skala oavsett om vi hade haft ett jämlikt och rättvist samhälle, men när konsekvenserna av utanförskapet blir så stora att de tar över människors hela tillvaro, det är då sådana här tankar får brett fäste. Det fungerar på samma sätt med all extremism.
– Det här är en av Europas mest segregerade städer, det är vi själva som har skapat en grogrund till det som nu sker genom att låta utanförskapet växa.
Det här är bara några av de många problem Göteborg står inför. Segregationen skär igenom allt. Stora skillnader mellan var göteborgarna bor, hur de bor, hur mycket de tjänar och äger och vilka platser de hänger på. Var kommer journalistiken in då? Vem berättar om det här helvetessoppan? Ibland undrar jag om inte Göteborg egentligen är som kultserien The Wire som ibland används som undervisning i hur segregation och fattigdom påverkar en stad och dess unga. Serien handlar om staden Baltimore. Där får vi följa de våldsamma knarkkungarna, poliserna som sätter dit en kung som ersätts av en annan. En av säsongerna får vi följa hamnarbetarna som ser jobben bli färre. Facket börjar fiffla med varorna för att ge de arbetslösa ersättning. Sista säsongen fokuserar mycket på en tidning som både tappat läsare och glans. En reporter börjar hitta på nyheter för att göra sig själv och tidningen betydelsefull igen. I Göteborg finns två tidningar som gör anspråk på att vara störst och viktigast i staden. Men har misslyckats kraftigt i att berätta om den delade staden. Den ena tidningen dräneras på så mycket pengar av ägarna att framtiden knappast ser ljus ut. Den andra fokuserar på kampanjjournalistik i form av #godisstopp och #stoppaskotten. Att barn blir feta har inte så mycket med godis att göra. Det är konsekvensen av föräldrar som kanske inte har råd eller hinner laga nyttig mat. Skolor som serverar skit. Och skottlossningarna är konsekvensen av den allvarliga situation Göteborg står inför. Hade varit mycket mer givande för alla om GT:s kampanj hade hetat #stoppasegregationen. Istället ägnade man ett år till ren populism mot trängselskatt som är tänkt att finansiera bland annat kollektivtrafik, det där påhittet som gör att ungdomar utan körkort kan ta sig till olika platser i staden i stället för att ruttna bort i slitna lägenheter som de varken har råd att köpa eller rusta upp.
Nej, jag kommer inte avsluta texten med att vara positiv. I alla år jag bott i Göteborg har politiker pratat om att vi snart kommer se de positiva effekterna av vad de sålt in under valår. Jag tror det när jag ser det. Tills dess, in med poliser, in med pengar till skolorna och hitta på jobb om ni måste, men se till att få ungdomarna sysselsatta tills ni har en långsiktig lösning. Om inget drastiskt görs kommer dubbelmordet på Hisingen vara en fotnot jämfört med vad som komma skall.