Tack för allt, Svante

Sorgen har dragit in över Aftonbladet. Vår Svante har lämnat oss.

Publicerad 2021-01-21

Trots att livet brann så starkt i honom släcktes lågan efter en lång och tuff kamp mot covid.

I över 30 år var Svante Lidén det skrivna ordets mästare för Aftonbladets läsare. Och för oss.

”Augusti 2008. Sista dagen som frisk. På reportageresa någonstans i det småländska Bibelbältet, livet kunde inte vara bättre. Dagen efter slog åskan ner i skallen och min tillvaro förändrades i grunden, för alltid och till något oändligt mycket sämre”, skrev Svante Lidén i sitt reportage om TBE 2012.

Redaktionen, våren 2019. Han såg på mig, lutade sig nära och undrade: hur ska jag kunna sluta? Efter alla år? Alla reportage. Alla ord som finns kvar?

Ja, hur?

Svante Lidén började som reportervikare på Aftonbladet de sista skälvande månaderna i de klassiska tidningskvarteren i Klara 1989. Det var andra vändan för honom. I januari 1990, i de nya fina lokalerna i Globen, var det dags att få fast jobb. Lyckan var total, han kramade om chefredaktören, redaktionschefen, oss alla. Och fällde en tår. Aftonbladet var hans drömmars mål. Ådalspojken hade kommit hem. Och här blev han kvar i över tre decennier. En människa som ingen annan, en fantastisk reporter och en kär kollega.

Så hur kunde Svante sluta, efter alla år? Det var enkelt. Han gjorde inte det. Han gick i storstilad pension sommaren 2019 och fortsatte skriva. Till allas vår glädje.

Svante Lidén föddes 25 juni 1952 i Sollefteå och växte upp till en vandrare, en utforskare, en berättare och skribent. Journalistiken fanns i blodet, både mamma och pappa jobbade på Nya Norrland. ”Jag kom till Aftonbladet första gången 1957. Jag hade just fyllt fem år och jag blev vederbörligen imponerad”, berättade han om familjens besök i storstan.

Från Svantes Facebook: ”Utmaningen. Var att lifta tur och retur från Sollefteå till Bagdad via Turkiet, Syrien, Libanon, Egypten och en del mellanliggande länder. Jag och Lasse Modin tog ungefär ett halvår på oss. Här har jag just kommit hem, december 1971. Partaj i Blomqvists stuga i Norrfjärd utanför Söderhamn. Jack Daniels i näven, feting i mungipan och hårband runt skallen. Kaxigare kunde man inte bli. Jag skulle fylla 20 om ett halvår…”

Sen tog det ändå några turer för Svante att hitta fram till Aftonbladets redaktion. Han liftade (!) från Sollefteå till Nepal, fiskade på Island och bodde på Hemön, tog en vända på lokaltidning i Hälsingland och kom till slut via Lektyr och Expressen till redaktionen och tidningen han kom att älska. Inte okritiskt, nej mellan varven högljutt protesterande mot både ägare och chefredaktörer, inte alltid lätt, men med värme och respekt för den som liksom han satte läsarna först.

Tidigt 90-tal jobbade vi tillsammans på nattlaget på den stora – sedermera största – kvällstidningen. Svante satt tillsammans med de andra nyhetsreportrarna vid ett långt bord på centralredaktionen. På en av lamporna svajade ”redaktionskavajen” på sin galge. Detta sedan Svante – och kanske någon mer – fått bassning för sin lite väl avslappnade klädstil. Kavajen kom till pass när statsministrar och annat fint folk skulle ställas till svars. Det gjorde han galant, kunnig och orädd.

Svante Lidén var allra först med att cykla över Högakustenbron när den invigdes 1997, iklädd frack och med cigarr i mungipan.

Men lika ofta var det någon som kanske aldrig träffat en journalist förut som skulle intervjuas. Och då var Svante Lidén i sin rutiga – ibland storblommiga – skjorta oslagbar; vänlig, full av nyfikna frågor, med självklar respekt för vanliga människors drömmar, sorger och berättelser. Han fångade nerven, ögonblicken, undertexten och sen var det hem och ”papper i maskin”. Välskrivet redan då, men med åren utvecklade han ett unikt rikt språk, en egen ton, ett mästerligt sätt att formulera ingresser och skriva fram en närvaro. En stilist.

Hur kan man fånga så mycket med så få ord? ”Jag är inte särskilt religiös, men det var å andra sidan min farmor Kristina, född 1877, bara 12 år efter det amerikanska inbördeskriget. På väggen hemma i pörtet i Övre Ådalen…”

Och där var scenen satt, religion, världshistoria, det gamla Sverige, språket. Och en framskriven människa.

Svante Lidén levde ett klassiskt reporterliv, skrönorna och anekdoterna var oändliga, han var av den gamla skolan.

”Aftonbladet blev mitt andra, ibland också mitt första, hem”, sa Svante och hävdade att han sovit fler hotellnätter med Aftonbladets fotografer än med sin älskade hustru Maria. ”Men på ett annat sätt”.

Han for världen runt, träffade Nelson Mandela, Benazir Bhutto, Buzz Aldrin, hade Frank Zappas telefonnummer, beundrade Lill-Babs och gjorde sista intervjun med Astrid Lindgren. ”Av någon obegriplig anledning har Astrid inte fått Nobelpriset. Barnböcker har aldrig varit den fina Svenska Akademiens melodi. Pilutta den”, slog Svante fast.

1997 träffade Svante Lidén före detta astronauten Edwin ”Buzz” Aldrin som tipsade om sina favoritställen på månen.

Han skrev runt 6 000 reportage, reste runt i Sverige, besökte en sommar ett av världens sydligaste salterier för surströmming för att sedan hitta övergivna platser, fabriker och nöjesfält, han testade vägkrogar från Helsingborg till Sundsvall. ”Funderade på att ringa facket, eller att ta ett akut nödsamtal med skyddsombudet – nån jävla måtta får det väl ändå vara för vad chefen kan tvinga en stackars skrivkuli att utsätta sig för”, jämrade sig Svante efter en särdeles dålig lunch.

Svante Lidén var en av de stora men också en kollega som brydde sig på riktigt. Det finns oräkneliga historier om hur han tog sig an folk, hjälpte den som var ny, nervös och vilsen. Han småpratade godmodigt, klappade om, gav goda råd och hjälpte alla att bli sitt bästa jag. Att förstå den uppkäftiga kvällstidningskulturen. Och skriva riktigt vassa ingresser.

”Sådan var han, för mig och för generationer av ängsliga färskingar. Varm, välkomnande och så inihelvetes rolig. Aftonbladet-andan, som det pratas om ibland, den var han. Busig men aldrig på någons bekostnad. Klok men aldrig pretentiös”, står det i en av alla hyllningar till Svante som nu fyller sociala medier.

En annan nära vän och kollega berättar: ”För några år sedan hade han övertalat konung Carl XVI Gustav att hissa den treuddade örlogsflaggan på Slottet på nationaldagens morgon. Svante skulle vara med för att skildra detta på sitt speciella sätt. Dagen innan krossade han tummen. Aftonbladet försökte då få skicka en annan reporter. ’Kommer inte Svante, så blir det ingenting’, meddelade kungen.”

Hemma i en låda någonstans ligger sagan min dotter fick när hon föddes, Petter och hans fyra getter, den fina barnboken som han lät skicka till oräkneliga kullar av Aftonbladet-bebisar. För läsa måste man, mycket och i tid och otid, menade Svante, han slukade böcker, historier och all slags journalistik, särskilt amerikansk. Han hade varit i spinn på redaktionen i dessa dagar. Svante Lidén var bildad på det klassiska viset, han kunde mycket, om allt. För Aftonbladets läsare skrev han om västfronten, andra världskriget, Titanic och andra episka berättelser.

Under reportageresan ”Svantes sommar” 2013 besökte Svante Lidén bland annat Fritiof Nilsson ”Piratens” grav. Svante inledde sin text med raderna: ”Piraten gjorde det till slut. Dog alltså.”

Svante Lidén hade nära till skrattet, nära till tårar, en stor bullrig man med ett med tiden allt mer imponerande skägg och en alldeles särskild ömsinthet för människor.

”Det finns inga dumma frågor, det är ofta där man får de bästa svaren”, sa Svante.

Han var en mästare i att berätta den stora historien i de små skeendena, vardagen. Han var kungen av Vi 5:an. Men han kunde också gripa tag i hjärtat på svenska folket när han beskrev sorgen i Estonias uppfläkta bogvisir, trasiga barn skadade av minor eller sin egen svåra väg tillbaka efter att han fått TBE 2008. Fästingen gav honom år av tung smärta och kampen för att komma tillbaka var hård.

”Jag överlevde, men har ännu inte hittat tillbaka till mig själv. Om nu ’jag’ fortfarande finns. Alldeles för ofta känner jag mig som ett spöke som försöker treva sig fram – ut ur dimman”, skrev han i sin kanske viktigaste text och uppmanade alla att vaccinera sig för att slippa lidandet.

Kungen av Vi 5:or fick förstås uppdraget när frågespalten fyllde 50 år 2011. Här tillsammans med fotograf Lasse Allard på Centralen i Stockholm, där Svante intervjuar Lennie Hakolo, speldesigner från Falun.

Sommaren 2019 tackade vi av Svante Lidén efter 32 års tjänst för Aftonbladets läsare. Vi var samlade så många, så många, det var tal, presenter, bildspel, kramar och tårar. Han utrustades med en fin reservoarpenna, en Lumix-kamera och gröna mockaskor från Crockett & Jones. Bra att ha för en riktig reporter på nya äventyr. Och Svante var, för en gångs skull, mållös.

Svante Lidéns avtackning från Aftonbladet när han gick i pension efter 32 år.

När Aftonbladet den 6 december 2020 fyllde 190 år var det självklart Svante Lidén som skrev historien – och intervjuade grundaren Lars Johan Hierta. När manuset på många tusen tecken kom hade han på slutet skrivit i versaler: JAG SKRIVER EN UPPFÖLJNING TILL DEN 6 DEC 2210 OM DET ÄR OKEJ…

”Det här är kanske en skitsak”, började Svante Lidén sin sista krönika i Aftonbladet, dagarna före jul 2020. Men inte var det en skitsak, det var en klassisk Svante-text. En ingress som omedelbart fångade intresset, en till synes banal iakttagelse som löpte ut till en historia, en försvunnen lykta, en jul som kanske inte var värd att fira, begravningarna som inte borde hänt. Och så ett kärvt men varmt ”God jul i alla fall!”

Svante fattas oss, han blir saknad. Av våra läsare och av oss, hans kollegor och vänner. Vi saknar hans bullriga närvaro, tjatet, pratet, kunskapen, skrattet och den pliriga blicken. Den obändiga nyfikenheten. Den mäktiga stämman över redaktionen. Att han inte finns är bortom all fattning och begriplighet. Våra tankar går till hans älskade fru och barnen.

Svante Lidéns penna var skarp, hans känsla för orden och dess valör osviklig. Därför skrev han många sådana här minnestexter, runor. En av dem avslutades så här: ”Den hade blivit bättre om du fått skriva den själv.”

Ja, den här texten hade du skrivit bättre själv, Svante.

Till sommaren skulle Svante Lidén ha fyllt 69 år. Det är ju ingen ålder, så mycket kvar att berätta.

Dagen efter sin avtackning skickade han ett mejl: ”Tack för allt. Och kör försiktigt uti jämmerdalen”, stod det.

Tack ska du ha, Svante. För allt.

Publisert:

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET