Solen reflekterade i döda vita män som ännu inte forslats bort

En ensam buss från SVT deppade på Stortorget.

Det skulle dröja två timmar till det stod klart att oddsen på bettingbolagen det senaste dygnet sjunkit iögonfallande rörande årets mottagare av världens mest berömda litteraturpris.

Men ännu var presskårens representanter lyckligt ovetande om att det finns skäl att misstänka läcka.

Normalt trängs paraboler från när och fjärran utanför det gamla Börshuset i Gamla stan, men i år härjar pandemi och ingenting är sig likt.

Eller om det är de senaste årens stök i Svenska Akademien som har avförtrollat dynamitarden Alfred Nobels skapelse, som ju har spritt ära och glans över Sverige alltsedan poeten Sully Proudhomme belönades år 1901.

På den gamla goda tiden brukade den berömda salen hursomhelst vara fylld även av skolklasser, tanter i grannskapet och stundom en och annan uteliggare som vinglat in och roats av spektaklet.

Nu stod en bastand vakt utanför en port som endast lät sig öppnas efter att kod knappats in och bockade av alla föranmälda besökare.

Timmarna innan den mytomspunna dörren öppnades och ständige sekreteraren kommer ut spelades klassisk musik på hårdrocksvolym, innan några ljudtekniker tog över och i 40 minuter försökte få ordning på sprak och rundgång och annat som strulade.

Lite statistik:

Förra året var det 140 skribenter och fotografer på plats, nu endast 29, i huvudsak svenska, men även Kina, Japan, Tyskland och Finland hade skickat folk.

En efter en droppade de in och informatör Annika Sönnerberg drog spelreglerna. Tillkännagivandet sker på svenska och engelska, varefter ett kort föredrag hålls innan det blir dags för en avslutande frågerunda.

– Vem får det, försökte jag och möttes av ett stramt leende.

Ja, det har ju som bekant varit stökigt de senaste åren. Kulturprofil hit och avhopp och uteslutning dit och förra året delades två pris ut, till Olga Tokarczuk och Peter Handke.

Den senare är en påstådd folkmordsförnekare. Givetvis blev det än en gång liv i luckan.

Att inte utse någon vinnare alls för 2018 hade varit en vacker symbolhandling. En markering som signalerat ödmjukhet och erkännande om ofullkomlighet efter alla skandaler och intriger.

Nu kännetecknas dock inte Akademien av vare sig ödmjukhet eller den form av elegans som möjligen behövs för att landa i ett sådant beslut.

Att reaktionen hade blivit som då Samuel Beckett på 60-talet fick samtalet från Stockholm om att han vunnit var dock mindre sannolikt.

Irländaren satt på toa och bajsade och vrålade i en ångest som hade passat Edvards Munchs Skriet att akademien hade förstört hans liv.

Och en pinsamhet som att Knut Hamsun mitt under brinnande världskrig gav sin nobelmedalj till den tyske nazisten Joseph Goebbels kändes mindre sannolik.

Reportern som skickats från finska YLE var klädd helt i orange, som någon förrymd representant för Bhagwan, sekten som tråkigt nog upplöstes i förtvivlan efter att dess guru försvunnit med sina fruar och lyxbilar.

Japans representant var mer konventionellt och trist klädd i slips och för säkerhets skull munskydd.

För att passa in bar jag dagen till ära manchesterkavaj. (Oscar Jacobson. Bohemeri uppskattas i dessa kretsar, men det får ju finnas någon måtta på vulgariteten.)

Vi satt försjunka i våra mobiler. Svenska Dagbladet rapporterade att det fortfarande är meteorologisk sommar längs norrlandskusten. Bopriserna ligger på nya rekordnivåer. Artikeln om lyxrenoveringen av saluhallen på Östermalmstorg för 1,5 miljarder var bisarrt lång, men intressant.

Nytt ljudtest kvart i ett. Sprak, sprak. Mats Malm, ständig sekreterare, sprang förbi, oklanderlig i mörk kostym, och in i det lilla rum i vilken sådana som han alltid kurar minuterna innan det är dags.

Victor Malm, kulturknutten på Expressen som härförleden misslyckades med att gå på rättegången mot författaren Aron Flam, hade varit chanslös att ta sig in i en miljö som krävde föranmälningar enligt konstens alla regler.

I stället var det hans chef Karin Olsson som fem i kom springandes upp för trappan med andan i halsen.

Vad är det egentligen som pågår på den mindre kvällstidningen?

Sorlet i salen tystnade. En gång i tiden var nog volymen högre. Fastigheten byggdes efter att behovet av lokaler för börshandel blivit akut och finansierades av en av riksdagen beslutad extratull.

1776 klippte Gustav III bandet. Sedan tog det inte lång tid tills vissa av rummen började nyttjas för dans och spel.

Frivoliteter av det slaget efter att någon form av värnskatt införts hade varit politiskt omöjliga i dag.

Exakt klockan 13, fattas bara, kom Malm ut och berättade att den amerikanska poeten Louise Glück dragit vinstlotten.

Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson tog över och sa någonting om att "ingen kan vara hårdare än hon mot jagets illusioner".

Det lät onekligen strängt, men det visade sig i nästa andetag att hon tydligen har både humor och ironi i sitt författarskap.

Min chef messade: "Det var så uselt ljud på TT att vi knappt hörde något". Så mycket för det eviga testandet av mikrofonerna.

Efter ett tag ställde presskåren sin första fråga.

– Medlemmar i Akademien har avgått. Vad tycker du om det?

Det var Linnea Pirntke, ung, uppenbart orädd, utsänd från tyska tv-bolaget ARD, som hade tagit sats.

Olsson mumlade någonting om att han inte kommenterar sådana saker och tio minuter senare var showen överstökad för i år.

Solen strålade in genom nytvättade fönster och reflekterades i döda vita män.

Skulpturer som ännu ingen har kommit på att kräva bortforslande av.