Mejla

Peter Kadhammar

”Trump är den första politikern som är en riktig människa”

Publicerad:
Uppdaterad:

TEMPLE, TEXAS.

En 76-årig dam vid namn Judy satt i sin lilla bil och väntade. Hon hade en bok om mindfulness i knät, hon slog upp den och visade några tänkvärda citat:

Motsatsen till tacksamhet är att ta allt för givet.

Om du verkligen vill ta bort ett moln ur ditt liv gör du ingen stor sak av det, du bara spänner av och avlägsnar det ur dina tankar.

Hon hade väntat någon timme och skulle få vänta en stund till på de matpaket en välgörenhetsorganisation delade ut.

Foto: Peter Wixtröm
På en parkering vid Temple College i Temple, Texas, delas matpaket ut till de som inte har råd att köpa.

Jag har fem barn, sa Judy. Den yngsta är 32, den äldsta 59. Två har mist jobbet på grund av pandemin. Tre barnbarn bor hemma hos mig. Tonåringar. För att deras föräldrar saknar arbete.

Hon drog tyst men häftigt efter andan.

Jag har aldrig behövt be om hjälp förut. Min man var i det militära. Flygingenjör. Vi var gifta i 52 år.

Judy hade skydd som täckte munnen och näsan och hon lyfte blicken och hennes ögon log.

Vi hade två barn och 13 år senare fick vi tre till.

Sedan vände hon bort ansiktet och drog häftigt efter andan igen.

Jag har aldrig behövt be om hjälp förut.

De första bilarna hade kommit när den råa nattkylan fortfarande låg kvar över det flacka och torra landskapet och ljuset var grått och tveksamt. Köerna bakom dem fylldes snabbt på, led efter led.

Där satt Veronica Evan 52, och hennes dotter Jerica, 14. Veronicas sondotter Paislee, 3, sov i baksätet. De var fattiga förut och är ännu fattigare i dag. Och i morgon?

Vi hittar alltid på något, sa Veronica.

Foto: Peter Wixtröm
Veronica Evan, 52, och hennes dotter Jerica, 14.
Foto: Peter Wixtröm
Utdelning av mat till de som inte har råd att köpa.

Det fanns två kartonger till varje familj: potatis, lök, frysta friterade kycklingbitar, mjölk, frukt och grönsaker. Skölj frukterna och grönsakerna före förtäring stod det på paketen.

Det var genant att komma hit första gången, sa Veronica. Man vill ju ta hand om sig själv.

Hon gjorde en grimas av smärta.

Hon var springvikarie i kafeterian på en skola i Temple. Skolan införde distansundervisning på grund av coronan och Veronica var den första som fick gå. Ingen behövde en springvikarie till en tom kafeteria.

Hon brukade tjäna 650 dollar. Hon gjorde en grimas till.

Inte mycket pengar, sa hon.

Det var de pengar hon hade.

Så hon for till välgörenhetsorganisationen Central Texas Food Banks utdelning av paket. Hon var inte ensam. I augusti förra året distribuerade organisationen 863 ton mat till behövande, i år 3 000 ton.

Veronica, Jerica och Paislee bor med Veronicas 75-åriga mamma på landsbygden. Mamman är sjuk i parkinsons och har lämnat hemmet bara en gång sedan pandemin bröt ut. Paradoxalt nog är det mammans pengar som hållit familjen igång: hon har pension och socialbidrag, hur mycket kan Veronica inte säga, även i fattigdomen kan diskretion vara en hederssak.

Vi lever två och en halv, kanske tre veckor på matpaketen, sa Veronica. Min mor äter inte så mycket.

Bakom henne växte kön. 13 långa rader med fordon. Hundratals bilar.

Det var genant att ta emot mat men nu är jag tacksam, sa Veronica.

 

I raden bredvid satt Jeri Shaw och hennes man Billy i en sliten pickup. De har två barn hemma, en son på 21 år och en på 15. Den äldste arbetar på en distributionscentral för bilindustrin och brukade ha minst 20 timmar övertid i veckan. Sextiotimmarsvecka.

Ja visst, sa Jeri, vi kan arbeta hur mycket som helst.

Foto: Peter Wixtröm
Foto: Peter Wixtröm
Jeri Shaw och hennes man Billy har två söner.

Hon sa vi när hon talade om sonens arbete. Hon sa vi när hon talade om sitt och vi när hon talade om Billys. Jeri har jobbet på en skolbespisning kvar. Billy har jobbet på ett lager kvar. Men det var sonen Kuades 20 övertidstimmar varje vecka som höll familjen uppe.

Vi har samma räkningar men mycket mindre inkomst, sa Jeri.

Bilarna stod på en parkering tillhörande Temple College. Högskolans byggnader var låga och av gult tegel och på den närmast köerna stod det: Barron Student Success Center.

Framgång kan mätas på många sätt.

Foto: Peter Wixtröm
Köerna är långa till utdelningen av matlådorna.
Foto: Peter Wixtröm

Bilarna i de 13 köerna kunde vittna om olika sorters framgång. Där fanns nya, vältvättade pickuper i halvmiljonklassen, där fanns de vanliga anonyma småbilarna, där fanns buckliga skrothögar.

Framgång är att kunna föda sina barn.

Ramona Vanessa, 33, har fyra, en gammal sönderkörd sedan och aldrig en lugn stund. Hon arbetade som hemvårdare och började studera till övervakare för att komma högre upp, få bättre ställt. Jag hoppas tjäna uppåt 40 000 dollar om året, sa hon.

Coronan avbröt studierna. Ramona erhåller 411 dollar i månaden i socialbidrag.
Jag var här första gången förra månaden, sa hon. Vi fick chicken nuggets, det gillar barnen.

Längst ner på parkeringen stod volontärer med gula neonvästar och munskydd och väntade på att få lasta in paketen. En polisbil vakade vid infarten till parkeringen, en annan vid utfarten.

Det var en bild av stillsam normalitet för vissa, andra lärde sig att acceptera gåvorna, för ytterligare andra inte stillsam normalitet utan stillsam förnedring. Judy, den 76-åriga damen, mindes åren med sin man, hans ansvarsfulla arbete i försvaret decennium efter decennium, de var stabil medelklass.

En kall vind från söder drog över parkeringsplatsen. De första bilarna i kön började rulla framåt.

Betydde denna stillsamma rörelse något? I så fall vad?

Jag kommer att rösta på Donald Trump. Trump 2020! sa Veronica Evan.

Vi kommer att rösta på Trump, sa Jeri Shaw.

Foto: Peter Wixtröm
Volontärerna i sina reflexvästar och munskydd väntar på att börja dela ut matlådorna.
Foto: Peter Wixtröm
13 köer med bilar.

Jag ska rösta på Trump, sa Judy. Han är den första politikern vi haft sedan Eisenhower som är en riktig människa. Allt politikerna vill göra är att höja skatten och stoppa pengarna i egna fickor. Trump är inte trevlig men han har fötterna på jorden.

Nere vid matpaketen stod volontären Carolina, 42, regionchef för ett möbelföretag. Med långsamma handrörelser dirigerade hon fram bilarna.

Det är så många som behöver hjälp, sa hon. Jag är glad om jag kan göra nytta, ge något tillbaka till samhället.

Carolina var den enda jag talade med som tänkte rösta på Biden.

 

Av: Peter Kadhammar

Publicerad:

LÄS VIDARE