Det är en katt på bordet
Innan någonting annat händer så vill jag bara deklarera att jag älskar människor. Detta är min grundinställning och min älsklingsmänniska är en vanlig människa. Vanliga människors vanliga liv är det som bygger landet och episka berättelser.
Med det sagt så såg jag onsdagens statsministermöte i SVT.
På en rund scen, förbryllande lik en pajform, stod två blottade partiledare, en blå och en röd, varav en kommer vakna med en ansenlig mängd förlorad makt på måndag morgon.
Jag aktar mig noga för att tycka synd om människor eftersom det sällan hjälper någon, men jag tyckte intensivt synd om både Magdalena och Ulf där de uthärdade det svåraste en människa kan vara med om. Och det är inte att prata inför publik, det är inte att vara med i direktsänd teve, det är inte ens att leda ett land eller att hålla reda på både energikris och integration.
Var i hela friden hade produktionen tänkt att de skulle göra av sina händer?
Jag tog nya bylinebilder i veckan, med lite tur är jag tio år äldre men femton procent sötare på bilden som kröner den här texten. Inför fotograferingen sökte jag information om bylinebilder, finns kanhända forskning i ämnet? Det fanns det inte men väl en text av Andrev Walden om de olika arm- och handplaceringarna och att inga vinnare finns, bara ett par mindre förnedrande förlorare.
Magdalena och Ulf såg ut som jag framför kameran. Ibland hade Magdalena händerna i sidorna, Ulf tillämpade det gamla pekfingret över läpparna-lyssnandet, oj som han lyssnade!
Och sen kom människorna, de jag älskar i början av texten. Men ett torgmöte gör sig inte på teve.
För människor som ska berätta sin livshistoria från en lapp kommer inte få ett tillfredsställande svar från en politiker en kvart före ett val som är så jämnt att resultatet hänger på om Eva i Svenljunga blir förkyld. Någons gamla mamma har det inte bra på sitt boende, gillar inte maten, och vad ska ni göra åt det tack?
Och vi som ser på, vi far illa.
Tänk dig ett pokerbord där åtta spelare har spelat hela natten, det är kort och marker och kontanter överallt, kanske en överfylld askkopp. Helt plötsligt kastar någon in en katt på bordet. Vad konstigt, tänker pokerspelarna. Någon vid bordet kanske älskar katter, men känner ändå att det finns en tid för poker och det finns en tid för katt.
Ni måste inte uppskatta liknelsen, men om ni såg debatten och inte kände som jag så har jag bara att gratulera.
Ni är ett bevis för att väljare och politiker kan mötas utan att vi måste gömma oss bakom våra huskatter.