Dna-tekniken kommer kunna lösa fler fall – men var går gränsen?
Dagens dna-teknik ger polisen allt större möjlighet att klara upp tidigare olösta mordfall.
I förra veckan kom ett stort genombrott i det 25 år gamla mordet på 16-åriga Malin Lindström. Men det var ytterst nära att juridiken satte krokben för tekniken – och grusade chansen för de anhöriga att få det avslut de mest av allt önskar.
1996 försvinner Malin Lindström, 16, efter en bussresa till en kompis. Först ett halvår senare hittas hennes kropp i ett skogsområde i närheten av Husum, Örnsköldsviks kommun. En 19-årig man grips för mordet och döms till åtta års fängelse av tingsrätten. Men i hovrätten frias mannen - i brist på teknisk bevisning.
Polisen har säkrat dna från en trolig gärningsman, men mängden är så liten att de med dåtidens analysmetoder inte räcker till.
I mer än tjugo år tvingas de anhöriga leva med vetskapen om att den som mördade deras dotter och syster går fri.
Men i november förra året väcks de anhörigas hopp, tack vare de enorma framsteg som DNA-tekniken har genomgått. NFC lyckas säkra en ny dna-profil från den tröja Malin bar. Men då inget dna finns kvar från den misstänkta gärningsmannen, ber åklagare om att få topsa honom igen.
”Det skulle betyda allt. Nu har det ju kommit en liten glimma på himlen igen, där man kanske får klarhet och ett bättre avslut än vi har haft tidigare”, säger Malins pappa Rune Lindström vid beskedet.
Men i maj säger Högsta domstolen nej till att topsa mannen. Man menar att det saknas lagstöd för att vidta en sådan åtgärd mot en tidigare frikänd person.
Det är inte det enda fallet där juridiken sätter käppar i hjulet för den allt mer utvecklade tekniken. För två år sedan utses dubbelmordet i Linköping 2004 till pilotfall för att använda dna-baserad släktforskning. Den tidigare ostraffade Daniel Nyqvist, 37, grips och erkänner morden direkt. Polisens kalla fall-grupper jublar och anmäler intresse till NFC för att få använda metoden. Bland annat hoppas polisen i Göteborg på att tekniken ska kunna hjälpa dem att lösa det så kallade tygaffärsmordet på Marie Johansson från 2005.
Men i maj meddelar integritetsskyddsmyndigheten IMY, att metoden är olaglig.
De anser att personuppgifter behandlas i strid med brottsdatalagen då polisen får tillgång till privatpersoners dna-information och kan därmed få insyn i deras privatliv.
Ytterligare ett exempel som visar att tekniken öppnar möjligheter att hitta mördaren i kalla fall där polisen tidigare tycks ha nått vägs ände, men där juridiken sätter stopp.
För de anhöriga i Malin-fallet finns hoppet kvar att mordet ändå ska lösas. Ett blodprov från den tidigare misstänkte visar sig finnas sparat på universitetet. Svaret kom i förra veckan: blodet matchar fullständigt den dna-profil som har säkrats på kvarlevorna. Nu väntar man på nästa juridiska besked, om fallet ska räknas som preskriberat eller inte.
1989 kom den första fällande domen i Sverige där dna-bevis hade en avgörande betydelse. Då behövdes ungefär 1 000 gånger mer mängd dna än vad som behövs i dag.
Dna-tekniken kommer kunna lösa tidigare olösta mord och ge fler anhöriga svar – men först måste vi landa i var gränsen går mellan teknikens möjligheter och juridikens skydd för den enskildes integritet.