Trippelmoral är det nya normala
“Som människa, världsmedborgare och ledare för ett globalt företag byggt på principer om frihet, mänsklighet och öppenhet vill jag säga hur bedrövad och djupt oroad jag är...”. Så inledde spelföretaget Embracers vd Lars Wingefors ett pressmeddelande i mars i år som fördömde Rysslands invasion av Ukraina.
I veckan landade en annan kommuniké från bolaget.
Nyheten denna gång var att Saudiarabiens statliga investeringsfond pumpar in tio miljarder kronor i Embracer och blir tredje största ägare. Ordförande för fonden är kronprins Mohammed bin Salman, ytterst ansvarig för landets upprepade brott mot mänskliga rättigheter och personligen utpekad som hjärnan bakom styckmordet på journalisten Jamal Khashoggi.
Saudiernas “stöd och förståelse för vår affärsmodell” var avgörande för att Embracer nappade på erbjudandet om att bli partners enligt bolagets varumärkeschef. Eh, okej. Alltså den där modellen som bygger på “frihet och mänsklighet”?
Att hytta med näven mot en förbrytare och duka fram snittar och champagne åt en annan ger onekligen en något splittrat intryck.
Embracer är inte unikt. I veckan har Saudiarabiens blodbestänkta rykte hamnat i blickfånget genom premiären av LIV Golf, ett försök av den saudiska regimen att med hjälp av groteska summor pengar få ett antal världsstjärnor i golf att agera levande renommé-tvättomater.
Googla på “frihetskämpe” och det första som kommer upp är inte bilder på professionella golfspelare. Ändå fick de svara på en rad syrliga frågor vid en presskonferens.
“Om Vladimir Putin ordnat en tävling, hade ni spelat den?”, löd en.
Att golfarna såg lika bekväma ut som om de precis svalt en näve nålar berodde inte bara på att de just sålt sin själ för pengar. I deras plågade ansikten fanns också drag av förvåning. De har trots allt spenderat åratal med att knuffa en liten vit boll runt ett gräsfält och med privatjet slussats mellan exklusiva golfklubbar över hela jordklotet, inte sällan i länder som inte direkt brukar få diplom av Amnesty. Antalet kritiska frågor om mänskliga rättigheter så här långt: noll.
Och golfproffs är ju inte heller ensamma om att ta emot saudiska pengar. Sverige är inget undantag. Landet är vår största exportmarknad i Mellanöstern, dit vi bland annat sålt vapen. Och de svenska storföretag som av moraliska skäl lämnade Ryssland, som Volvo och H&M, säljer för fullt i Saudiarabien.
Ännu svårare att hänga med i piruetterna blir det i relationen till ytterligare ett land där öppenhet och frihet inte toppar politikernas dagordning: Kina. Spotify som förfasats över Putins framfart har kinesiska företaget Tencent som en av sina största ägare.
Det är nästan som om företagen håller sig med en hel uppsättning av olika ”värdegrunder”, ett för varje marknad. Glöm dubbelmoral, trippelmoral är det nya normala.
Denna kluvna personlighet gäller inte bara organisationer, utan också individer. Som klimatriddaren Elon Musk som flyger privatjet oftare än de flesta borstar tänderna. Thailandsresenären som beställer vegetariskt på flyget för utsläppens skull, eller kontantkramaren som är rädd för att en statlig e-krona innebär 1984-samhällets slutliga triumf, men samtidigt låter Silicon Valley-jättarna övervaka varenda steg. Det skulle gå att skratta åt bristen på logik och proportion om det inte vore för att vi är väldigt många som beter sig på samma sätt.
Tydligast blir denna kameleont-strategi när det gäller klimatet. I samma andetag som världens ledare säger att mänsklighetens existens är hotad framhåller de att räddningen måste få ta sin tid, annars blir det för dyrt.
Nigerias förre finansminister, numera chef för världshandelsorganisationen WTO, påpekade nyligen att de rika länderna fortfarande inte hostat upp de 100 miljarder dollar de lovat i klimathjälp till tredje världen. Men när corona-krisen slog till hittade de plötsligt 14 000 miljarder dollar liggande i sina kassavalv. Allt för att staga upp vad som tycks vara det viktigaste måttet på arten homo sapiens framgångar: BNP. Samtiden är en satir som skriver sig själv.