Världen håller andan inför Israels svar
Sällan har uttrycket ”världen håller andan” varit mer motiverat att använda.
Avgörande för om det blir ett regionalt storkrig eller inte är hur Israel svarar på Irans hämndattack.
Oavsett är det vi nu bevittnar en dramatisk upptrappning av en redan mycket farlig situation.
I en kolumn häromdagen ställde jag frågan varför det varit så tyst från Iran efter Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs död.
Nu kom svaret. Det iranska ledarskapet behövde några dagar på sig för att analysera situationen och bestämma sig för hur hård deras hämnd skulle bli.
Om man jämför med april då Iran skickade över 300 missiler och drönare mot Israel så finns det vissa skillnader.
Den gången annonserade Iran sin attack flera dagar i förväg vilket gav både Israel och USA:s trupper i regionen tid att förbereda sig. En nästan övertydlig signal att man inte vill ha något storkrig. Nästan alla missiler och drönare sköts ner.
Den här gången blev förvarningen bara några timmar och kom inte direkt från Iran utan från USA som snappat upp iranska kommunikationer.
Den här gången skedde attacken enbart med de farligaste raketerna, omkring 200 ballistiska missiler. Det ses som en upptrappning.
Sammantaget måste det vi sett hittills ändå betraktas som en begränsad attack.
Iran kunde knappast fortsätta sitta med händerna i kors medan Israel försöker slå ut Hizbollah, en i väst terrorstämplad proxymilis som Iran lagt enormt mycket pengar och kraft på att bygga upp.
Att inte agera hade varit en signal till Irans övriga stödmiliser i Syrien, Irak och Jemen att ”ni får klara er själva”.
Samtidigt är det uppenbart att Iran inte vill eskalera läget bortom kontroll. Visserligen varnar man Israel för att man kommer att slå till ännu hårdare om Israel riktar en hämndattack mot Iran. Men den typen av öga för öga, tand för tand retorik är så vanlig i Mellanöstern att den i det närmaste är obligatorisk.
Som det verkar när detta skrivs har Iran inte heller den här gången lyckats ställa till med någon större materiell skada eller döda civila.
Så frågan är hur Israel tänker svara.
Premiärminister Benjamin Netanyahus självförtroende är på topp efter att ha lyckats döda Nasrallah och slå ut stora delar av Hizbollahs ledarskap. Kanske gör det att han är beredd att ta större risker än annars.
Efter Irans attack mot Israel i april nöjde sig Netanyahu med ett relativt modest svar. Men signalerna från Israel är att svaret blir tuffare den här gången. Ett tänkbart mål är de iranska anläggningarna där man anrikar uran för att i framtiden eventuellt kunna tillverka kärnvapen. Andra tänkbara mål är iranska försvarsanläggningar.
Oavsett kommer en israelisk hämndattack av det hårdare slaget innebära en ytterligare allvarligare upptrappning.
Vi kanske redan är i det storkrig som alla fruktat utan att vi insett det.
Ännu en gång riktas blickarna mot USA, Israels främsta allierade och den som förser Israel med många av de avancerade vapen de behöver för att behålla sin militära dominans i regionen.
Om det är någon som kan sätta gränser för Israel eller åtminstone övertala dem att hålla sitt svar inom rimliga gränser så är det USA. Tyvärr har det hittills visat sig att Netanyahu inte lyssnar när president Joe Biden ställer krav på vapenvilor eller deskalering.
Biden är en försvagad president med tanke på att han bara har några månader kvar vid makten. Det blir svårt för honom att vrida om armen på Netanyahu eftersom det skulle kunna påverka Kamala Harris chanser att vinna valet.
Båda kandidaterna vill visa att de står vid Israels sida.
Det ger Netanyahu större manöverutrymme än han annars skulle ha.
Risken för Biden är att hans flathet mot Israels premiärminister gör att USA mot sin vilja dras in i ett krig i Mellanöstern. Han har låtit skicka ännu fler amerikanska soldater till regionen som en signal till Iran att inte göra något dumt.
Fast som det ser ut nu är det snarare Netanyahu som hela tiden driver på eskaleringen i en förhoppning att han genom framgångar i de olika krigen ska kunna rädda sin politiska karriär den dag kriget är över.
De urskillningslösa bombningarna av Gaza, attacken mot Irans konsulat i Damaskus, lönnmordet på Hamasledaren Ismail Haniya i Teheran, personsökarattackerna, dödandet av Nasrallah och en markoffensiv i Libanon.
Vid varje vägskäl har Netanyahu valt eskalering framför att försöka få ett stopp på det krig som utlöstes av Hamas terrorattack i Israel den 7 oktober förra året.