Nazisterna lyckades i år igen – vi kan inte ha det så här
VISBY.
En judisk vän och jag åt lunch på den libanesiska restaurangen på Adelsgatan när en grupp nazister tågade förbi. De gick rote som det heter i det militära, två man i bredd, tre man djupt plus en ensam på slutet.
De bar vita pikétröjor med tyrrunan på bröstet, ett slags uniform som gjorde dem lätt igenkännliga. Vit kortärmad tröja riskerar i sommarstaden Visby att bli kännetecknet för nazist.
De var på väg bort mot bokbordet som Nordiska motståndsrörelsen fått polisens tillstånd att ställa upp på Södertorget. På bordet låg broschyrer som talade om politiker som ”folkförrädare” vilka sålt sig för ”judaspengar” och om Sverige som ett sinnessjukt, fruktansvärt och helvetiskt land. I den ordningen.
Samtalet över lunchbordet tystnade, inte för att min judiske vän var hotad, men det outtalade kan vara lika nedtryckande som det klart utsagda.
Ungefär samtidigt började ett bråk nere vid utställningstältet som tillhör Vänskapsförbundet Sverige–Israel. Christina Toledano Åsbrink stod utanför när fem sex personer i vita pikétröjor kom och ville diskutera. De sa konstiga saker som ”det är de vita mot judarna”.
Hon förstod att de var nazister. Åsbrink hade nämligen träffat några kvällen innan. Då hade tre personer i vita pikétröjor också kommit och sagt konstiga saker, en av dem stod med armarna i kors bara fem centimeter från henne. Hon blev inte rädd. Åsbrink bor i Israel och är inte bevandrad i den svenska politikens ytterkanter. Hon förstod inte att männen var nazister, hon tyckte bara de var konstiga.
Att de var nazister fick hon veta när de gett sig av. Då kom ett par civilklädda poliser och frågade om allt var okej och förklarade vilka hon haft påhälsning av.
Så nu var hon beredd. När männen ville veckla ut en banderoll – kanske samma som de riktat mot Annie Lööf på onsdagkvällen, ”folkförrädare” – tog Åsbrink tag i den. Någon knuffade ner henne, hon vet inte vad som skedde mer än att hon hade personer över sig som rev och slet och släpade henne.
Jag släpper inte banderollen, tänkte hon.
Polisen kom. Christina Toledano Åsbrink anmälde nazisterna för misshandel och stöld. En guldring försvann i tumultet.
Nazisterna anmälde Åsbrink för att ha stört deras demonstrationsrätt.
Detta är alltså det nya normala i Almedalen. Provokationer. Bråk. Tjafs. Provokationer. Bara en timme efter tumultet kom det nazister igen, en grupp som sakta gick på led och tittade på tältet där Christina Toledano Åsbrink satt på en enkel plaststol, fortfarande omtumlad och så upprörd att hon hade svårt att tala.
Borta vid gathörnet där TV4 har sin friluftsstudio stod några nazister och ”debatterade”.
– Jag ser att du inte är svensk! sa en ung nazist till en mörkhyad man.
En annan, en äldre, var omringad av en folkmassa och till synes oberörd skrek han åt en ung man:
– Du är så jävla dum!
Dessa ”debatter” syftade inte till något annat än att skapa bråk och oreda.
– Ni hatar oss, inte sant? sa den unge nazisten till en kvinna.
Han sa det med ett visst välbehag.
Sedan gick de bort till Hamnplanen där de hade tillstånd till en timmes opinionsmöte. NMR:s ledare Simon Lindberg sa saker som:
– Ställa förbrytarpacket till svars...
Han sa också:
– Förra året var Nordiska motståndsrörelsen det mest omtalade i Almedalen. Vi förändrade Almedalen!
De lyckades i år igen.
Ungdomssektionen i Riksförbundet för sexuellt likaberättigande lämnade Visby på grund av nazisterna.
Alla pratar om nazisterna.
I det lilla tältet som tillhör Vänskapsförbundet Sverige–Israel satt Christina Toledano Åsbrink och förundrade sig över att hon är polisanmäld. Hon var förbannad. Förbundets generalsekreterare Stefan Dozzi var märkbart skakad, men så har han också haft nazister efter sig förr, när han var kommunalråd i Värmdö, och i går morse, innan bråket, när några nazister kyligt granskade honom när han öppnade tältet.
Ska politik i Sverige bli en kampsport? Ska risken för obehag, hot och hat vara självklar för den som engagerar sig i samhällsfrågor?
Vi kan inte ha det så här.