Nina Björk i DN har inget med städningen hemma hos mig att göra
En gång kände jag en kvinna som var ensamstående med tre barn och som hade en dröm. Jag vill så gärna, sa hon, ha ett litet nattduksbord bredvid sängen, ett litet bord där jag har mina egna saker.
Så blygsam var hennes vision om ett bättre liv. En vrå för sig själv i den sena kvällen där tillvaron i övrigt bestod av ett arbete med låg lön, tre barn, och ett tomrum där det borde ha funnits en man som var med och tog ansvar för sin avkomma.
Jag vet inte om drömmen om ett eget nattduksbord med en liten duk på, och en lampa, och en bok som man kanske får tid och ork att läsa i, åtminstone bläddra i, ingår i kategorin skitdrömmar som författaren Nina Björk om skrev om för några år sedan. De enkla människornas skitdrömmar, de människor som inte skapar en högre kvalitet av sin existens.
Jag kom att tänka på min bekanting och hennes dröm när jag nyligen läste Vesna Prekopic i Dagens Nyheter. Prekopic, en skribent jag i övrigt högaktar, skrev att vi som anlitar städhjälp ska plocka upp vår egen skit.
Städhjälp har jag haft i decennier. Jag betalar på faktura och varför jag väljer att lägga tusentals kronor på en sådan tjänst har ingen med att göra.
Vesna Prekopic citerar i sin kultursidestext Nina Björk som tidigare uttryckt sitt förakt för eller om det är beklagande över de enklare människornas skitdrömmar. Hon verkar ha många synpunkter på hur människor bör leva:
”Att städa och tvätta är att ta ansvar för min tillvaros spår; att laga mat och vara med barn är att bygga upp livet. Det är konsekvenser av och förutsättningar för den mänskliga existensen – konsekvenser och förutsättningar som inte bör glömmas bort av vissa delar av mänskligheten utan som i möjligast mån bör praktiseras av alla.”
Det där påminner mig om en annan person jag en gång kände. Den personen angav att möbler och smycken över en viss prisnivå ska man absolut inte köpa.
Som av en tillfällighet låg tröskeln mellan moral och omoral, rätt och fel, över vad hon själv ansåg sig ha råd med.
Vi använder gärna en måttstock som stämmer med vår egen tillvaros dimensioner.
Att vara en sann intellektuell är att skaffa sig fler måttstockar så att man förmår se bortom det egna jaget, den egna kulturen, det nu man befinner sig i.
Eller borde vara.
Det som förundrar mig med skribenter som Vesna Prekopic och Nina Björk är inte att de är emot städhjälp i det egna hemmet. Det är fullt begripligt av en massa skäl, till exempel att man tycker det är obehagligt att främmande människor röjer omkring i ens sovrum.
Det som förvånar mig är det moraliserande tonfallet. För i samma artikel skriver Vesna Prekopic om den franske författaren och filosofen Didier Eribon vars mor placeras på ett uselt äldreboende:
”Hon sade att hon inte tilläts stiga upp, att hon inte fick duscha, att ingen kom när hon kallade på hjälp.”
Det exemplet handlar inte om att det är fel av Eribon att låta modern tillbringa sin sista tid på ett äldreboende. Felet är att ingen för de gamlas talan.
Om det är en moralisk plikt att städa sitt eget hem, är det inte en moralisk plikt att ta hand om sina gamla föräldrar? Vore inte det att ta ansvar för sin ”tillvaros spår”?
Det finns kvinnor som vill ha barnen hemma så länge det är lagligt möjligt. Praktiserar de den ”mänskliga existensen” sannare än dem som lämnar barnen på dagis varje morgon?
Finns det städare på Dagens Nyheter? Tycker Vesna Prekopic och Nina Björk att det är ansvarsfullt att låta städarna sopa upp skribenternas skit?
Vem gör rent gatorna där Prekopic och Björk bor? Varför sopar inte de boende själva? Det skulle verkligen stärka dem som människor och samhällsmedborgare!
När jag läser Prekopic och Björk tänker jag på grodan som sitter på botten av en brunn och skådar upp mot himlen. För grodan representerar den fliken tillvaron och den trånga brunnen är alltings måttstock.