”Låt mej få leva det bästa liv som jag har kvar!”
Det borde finnas äldrevårdscentraler.
De kunde göra mycket för främst den psykiska hälsan bland äldre.
Fanns ett ÄVC för 65+ skulle jag lista mig direkt.
Jag bad er mejla om psykisk ohälsa bland äldre. Det har kommit gripande berättelser och vittnesmål.
En dotter skriver om hur hennes aktiva och livsglada 80-åriga mamma, som aldrig någonsin tagit medicin för psyket, förändrades av coronapandemin:
”Hon stängde in sig totalt. Hon blev maniskt rädd för att smittas och det satte sig på hennes psyke”. Mamman har fått två olika psykofarmaka och ”hennes liv är nu helt upphängt kring tabletter”.
En tredjedel av alla kvinnor över 85 tar antidepressiv medicin. Jag får veta att en vanlig sådan medicin ofta ges i låg dos till äldre som sömnmedel.
Ett barnbarn skriver om sin farmor som tagit antidepressiv medicin och insomningstabletter i tio år, och blivit beroende. ”Hon har aldrig blivit erbjuden samtalsstöd, vilket kanske vore bättre för att bli av med ångest. Hjälper det verkligen att bara medicinera äldre? Det känns som att man inte bryr sig, är du gammal har du inte samma värde”.
En man skriver om sin mor som ”levde sina sista två decennier i ett självförnekande och en allt djupare depression och isolering. Hennes hjälp var mediciner. Jag försökte ge en läkare en bild av mammas bakgrund och liv, men det viftades bort”.
En kvinna skriver om att när hennes mamma hamnade på äldreboende fick hon ”bums sju olika piller, bland annat mot depression, vilket förvånade både oss och vår mor”.
Det jag lär mig om äldres psykiska ohälsa är att den är både över- och underbehandlad.
En kvinna skriver: ”Jag blev nästan avundsjuk när jag såg att äldre får antidepressiva. Mamma vill mest isolera sig. Hennes grundproblem kvarstår och blir bara värre. Antidepressiva vore en välsignelse i jämförelse med rådande läge”.
En annan kvinna skriver:
”Min mamma som nu är död led av psykisk ohälsa och hade svår ångest över i stort sett allt. Hon fick svåra ångest/panikattacker minst en gång i månaden som slutade med besök på akutmottagning, väntan i flera timmar och sen hem. När jag och min bror frågade efter psykiatriskt stöd fick vi svaret att det inte fanns tid att ta hand om äldre med psykisk ohälsa”.
Flera som jobbar inom vården mejlar och berättar om det motstånd många äldre har mot att få diagnoser om psykisk ohälsa. De vill inte ta emot hjälp.
”Tabun kring psykisk ohälsa verkar stå i vägen för många äldre. Samt ekonomin”, skriver en psykoterapeut.
En 72-årig kvinna skriver att hon blir vansinnig på läkare som ifrågasätter hennes medicinering. ”Jag behöver ångestdämpande, antidepressivt, samt sömntabletter. Varför tjata om beroende vid min ålder. Låt mej få leva det bästa liv som jag har kvar!”.
Svaren från er läsare om vad som händer med själen och psyket när man blir äldre skakar om. Jag längtar efter en ÄVC, en äldrevårdscentral, med professionella kunskaper om både kropp och själ när de åldras.
Det behövs bra vård för äldre, inte klappar på huvudet.
Anna, 81, fick hjälp genom samtal med en diakon i Svenska kyrkan. ”Det kostar ingenting, ålder spelar ingen roll och man behöver inte vara medlem i kyrkan. Det är vanliga samtal människa till människa”.
Hjärnkoll är en fantastisk organisation som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa. Bland deras ambassadörer som kan bokas för föreläsningar finns 14 seniorer mellan 62 och 77 år.
Lennart Wilhelmsson, läkare och kassör i SPF Seniorerna i Varberg, tycker att varje vårdcentral ska ha en äldremottagning där äldre sjuka får träffa samma sjuksköterska och läkare.