Tal till min dotter
Hej dotter, och alla andra som tar studenten i år.
Först sa de att vi inte skulle få ta emot dig och dina vänner när ni rusar ut över asfalten på era nybakade ben. Jag blev alldeles överrumplad av hur ont i hjärtat detta hugg av information gjorde.
Jag tycker att jag har tagit pandemin med jämnmod. Det kan ju förstås bero på att den inte påverkat mig som den har påverkat andra. Jag har inte blivit arbetslös och när jag fick corona så dog jag inte.
Vid sidan av har jag stått och tänkt hjärtat ur mig över alla unga människor som varken får komma till skolan eller vara ute och slarva.
Är det fel av mig som förälder att önska att ni får komma ut och supa i solen snart? Vilken besynnerlig känsla det är ändå. Jag som var så rädd att jag skulle vara den hysteriska och oroliga, ligga vaken klockan tre med bilder av våldtagna styckmord i oländig terräng. Nu längtar jag efter störd nattsömn på grund av festande tonåringar.
Vad händer med alla förälskelser när det är pandemi?
Jag vill se drivor av ungdomar som ramlar ut i sommaren med lika delar tillförsikt och framtidsångest. Att ta studenten, att vara glad att det är över, nu kan livet börja på riktigt men vad ska jag göra och vem är jag ens?
En av dina kompisar hade köpt både balklänning och matchande skor. Sen ställde de in balen.
Flaken ställdes in redan i vintras. Du vill inte åka flak, men många tycker att det är roligt. Jag till exempel, jag brukar gråta när de åker förbi med sitt vrål. Varför gråter jag? Jag kände mig som en statist på min egen student. Studentfirande är väl för de som har skött sig i skolan, tänkte jag då.
I år blir det ingen bal, inget flak, inga fester. Idel ingenting.
Men ta emot dig ska vi göra. Vårt förstfödda barn, dörrarna går upp, ni kommer ut, jag älskar dina vänner för att de är dina, alla era estetiska hårfärger, kom i min famn!
Och så lät de meddela att vi inte skulle få komma. Dörrarna går upp, ni springer ut, till ännu mer idel ingenting.
Var får vi plocka upp dig? tänkte jag. Runt hörnet? Tänk om alla andra föräldrar står runt samma hörn? Då blir det ju trängsel där.
Kan de inte rita med krita på asfalten? Krita ut hjärtan över parkeringen där vi kan stå två och två.
Vilken ledsen jävel jag var. Jag kunde inte komma upp ur ledsengropen.
Jag skrev i en text för länge sedan att den enda anledningen till att jag skaffade barn var att jag skulle klä ettåringen i en mörkblå duffel. Och det var sant då. Nu är den enda anledningen utspringet. Och nu skulle vi alltså förvägras det.
Vad håller jag på med? Om inte jag håller modet uppe och ser glad ut på utsidan, vem ska då göra det för dig?
Det kommer bli bra förstås.
Allt ska passera, roligt liv väntar. För dig och för alla andra.
Ni ska få festa, kyssas, bli sårade och svikna, gå arbetslösa, tappa hoppet, få en chans, ta den, bryta ihop, bli kära, kyssa någon annan, bli skjutsade till andra orter, första nyckeln, vara rädda, vara glada.
Jag vill att ni ska ut i livet och bli TILLTUFSADE.
Men först vill jag alltså ta er i min famn.
Och så kom det, den 27 maj kom det lilla beskedet som var så viktigt för de som känner en 02:a: två personer får komma till utspringet.
Jag vill vara handelsresande i kram och resa från skolgård till skolgård och bada i utrusande ungdom. Rusa över mig, stampa ner mig, slå mig, gör något med mig!
Jag var en bruten matador i mitten av arenan.
En ledsen mamador.
En mammadåre.
Grattis till studenten ungdomar av Sverige, det kommer bli bra.