Det tog 5 år att besegra Hitler, 15 år att bygga en rondell i Stockholm
Vid Norrtull i Stockholm tänker jag på Ryssland eller södra Italien och det beror inte vackra vidder eller blåskimrande hav.
Norrtull är porten till Sveriges huvudstad och resenärerna möts där av en smutsig grusplan, ogräs som bryter fram i klungor, betongklumpar utslängda som på måfå.
Där är ett bygge som pågått längre än någon kan minnas. Jag skojar inte. När jag ringer Trafikverket och Stockholms stad vet ingen hur länge det sett ut som det gör. 10 år? 15? Kanske 20?
Historien blir ett töcken.
Men vänta!
Det pågår ju inget bygge längre. Allt står still. Den smutsiga grusplanen dammar i dyster isolering mellan bilköer som stånkar in och ut ur stan, ogräset gror i vild frihet och betongklumparna vittrar i håglös glömska.
En vanlig bild av korruption är motorvägar som slutar i ingenstans, eller en ståtlig motorväg på vilken inga bilar färdas: blott en vagn med åsna framför.
Vansinniga byggen eller byggen som påbörjas men aldrig avslutas får ofta tjäna som illustrationer av samhällen som inte fungerar. Jag tänker på Ryssland och södra Italien.
Sådant förekommer inte i Sverige.
Här har vi en hederlig byråkrati.
Därför pågår ett bygge som aldrig tar slut vid Norrtull i Stockholm. Det är en av Sveriges mest trafikerade platser. Bygget tar aldrig slut eftersom det inte pågår.
Varför?
Jag skriver till pressavdelningen på Trafikverket och får svar att de sökt en projektledare men inte lyckas nå honom. Kanske kan jag försöka själv. Jag mejlar och sms:ar men får heller inget svar.
"Eventuellt kan Dick Gahnberg veta något, men där är jag mer osäker", skriver pressavdelningen. Gahnberg återfinns något snäpp under projektledaren antar jag.
Gahnberg svarar i telefon. En hygglig karl. Angelägen att hjälpa till.
– Tanken var att när man byggde Norra länken skulle också Norrtull byggas men det skedde en förskjutning i tid på grund av detaljplaner och sådant tror jag.
Förskjutning i tid är ett finare sätt att säga försening.
Det var tänkt att Norrtull skulle ha varit klart 2015, säger Gahnberg. Men Trafikverket har inte med saken att göra. Trafikverket sköter bara den provisoriska vägen tills Stockholms stad bestämt sig.
Han tror att kommunala Exploateringskontoret sitter på svaret.
Den pressansvariga på Exploateringskontoret heter Anna Näslund. Hon säger att det är Trafikverkets väg i dag så hon har inte koll på tidigare arbeten och tidsplaner.
Jag ringer till Gahnberg en gång till. Han vidhåller att ansvaret ligger hos staden.
Anna Näslund säger att så fort detaljplanen för den nya stadsdelen östra Hagastaden "rullat genom alla instanser" tar staden över ansvaret. Då ska det byggas och ställas i ordning!
När?
Möjligen i slutet av 2022. Kanske senare. Vem kan säga hur lång tid en planprocess tar.
Jag frågar Näslund hur länge det sett ut som det gör vid Norrtull. Hon kan inte svara på det. ”Du får nog kolla med Trafikverkets pressavdelning.”
Jag kör runt i en verbal rondell utan att komma fram.
Händelser och storstilade projekt begravs av historien. En härskare ville bygga ett monument över sig själv. Vem? När? Svaren sedan länge glömda. Några gjutna fundament är kvar, några stenar under vilka skorpioner boat in sig.
Jag kör runt, runt och tänker på andra världskriget. Det tog de allierade fem och ett halvt år att besegra Hitler.
Efter andra världskriget låg Tyskland i ruiner. 20 procent av alla bostäder var förstörda. 1947 var livsmedelproduktionen hälften så stor som den varit 1938. Matransonerna var som högst 1 500 kalorier per dag.
Ändå dröjde det bara tio år tills världen började tala om det tyska undret och Tyskland var tvunget att importera arbetskraft från Turkiet.
Det tog sex år, från 1951 till 1957, att skapa Europeiska gemenskapen, föregångaren till EU: en världshistoriskt komplicerad och känslig process mellan främst de bägge arvfienderna Frankrike och Tyskland.
Så fort kan man uträtta storverk. Förändra världen. Några månader. Några år.
Och Stockholm har fastnat i en ofärdig rondell.