Här kan en död man aldrig få sin dom
VÄNERSBORG. Vi tar omvägen till gravplatsen i Restad utanför Vänersborg, ganska onödigt egentligen, det duggregnar och marken är sur och besvärlig. Men när jag hörde om de anonyma gravarna ville jag se dem själv. 183 kors, det läser jag på nätet. Inga namn, bara siffror och en markering om den begravda är kvinna eller man.
1011 M, 269 K.
De rostiga korsen av gjutjärn står i två prydliga rader. De döda var patienter på mentalsjukhuset som låg ett par stenkast upp i backen.
När jag var ung i Värmland var Restad ett begrepp. Den som ville säga något riktigt föraktfullt om någon kunde dra till med:
Han borde sitta på Restad.
2030 K.
Restad var en mytomspunnen skräckplats. Hit kom patienter från hela landet. I efterhand har vårdare berättat om övergrepp, här som på så många andra platser: misshandel, sexuellt utnyttjande.
Jag böjer mig ner och försöker tyda ännu ett nummer. 95 M. Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, berömd antinazist under andra världskriget, skrev 1940 en artikel om hur vår karaktär blir tydlig i brytningstider. Små själar, de förtorkade, de räddhågade, kan dölja sin svaghet under lugna förhållanden. Men i stormen kommer medelmåttorna till korta.
Segerstedt var 1900-talets viktigaste svenska journalist. Artikeln var en kritik av svensk undfallenhet för Hitler.
Jag tänker på Segerstedt därför att han i texten upprepade den poetiska och skrämmande sentensen. ”Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man.”
Regnet tilltar. 1999 M. Jag smeker korsets sträva, uppluckrade yta. Sedan går jag till gravstenarna, sådana finns också, de bär namn. Överskötaren Jakob Nilsson. Sjukvårdaren Gustav Wilhelmsson. Hospitalläkaren Carl Gustaf Trägårdh.
”Älskade – saknade” står det på överskötaren Olof Olssons och hans hustru Klaras sten. Han dog 1940, hon 1927. Stenen är putsad och fin, prydd av en vit duva med blicken fäst på de dödas namn.
Att beskriva gravplatsen som klassamhälle är så självklart att det blir banalt.
Likheten inför döden är vår civilisations envisaste lögn.
Ett vet jag som aldrig dör.
Ett hurtigt par i medelåldern promenerar raskt nere vid kanalen Karls grav som går mellan Vänern och Göta älv. Stegen är lätta, luften full av syre.
Domen över död man.
Den som berövas sitt namn kan inte ens få en dom. Eller frikännande. 609 M.
Sjukhusets patienter är förpassade till anonymiteten, skambelagda och undanskyfflade in i evigheten.
Restad sjukhus stängde 1989.