Högerns försvar för tjuvfiskaren är inte vackert
En samling borgerliga debattörer har ryckt ut till försvar för tjuvfiskaren PM Nilsson.
Något överraskande kan tyckas, då det är opinionsbildare som har ägnat väsentliga delar av sina yrkesliv åt att propagera för hårt tag mot brottslingar.
Men låt mig få återkomma till högerns plötsliga behov av att visa förståelse för människor som begår brott och först ägna den moderata statssekreterarens avgång några rader.
Den var oundviklig. PM Nilsson såg ut att överleva strafföreläggandet om brott mot fiskerilagen, inte minst efter att statsminister Ulf Kristersson uttryckte sitt stöd för honom.
Men så briserade nyheten om en förundersökning om misstänkt artskyddsbrott.
Således hög risk för nya förhör med en person som har sagt att det var dumt av honom att ljuga för polisen och rimligen därför måste tala sanning om vad han menade med sina inlägg genom åren i olika forum på nätet om fiske av ett utrotningshotat och rödlistat djur.
Möjligen hade det hela resulterat i ännu ett strafföreläggande, eller ännu värre, åtal och rättegång.
En story som bara hade pågått och lett till nya rubriker och avgångskrav från oppositionen och en evigt pågående julafton i sociala medier bland väljare till vänster.
En sådan belastning är det sista en regering som har utsett kampen mot brottslighet till sin viktigaste fråga behöver.
PM Nilsson var således körd.
Och med de orden är vi framme vid mitt egentliga ärende med denna kolumn, nämligen vissa iögonfallande reaktioner på den begångna brottsligheten samt på gårdagens besked om avgång.
Vi har delar av en vänster som under dagen har hoppat upp och ner på Twitter av lycka över Nilssons fall, men att vår tid älskar sina digitala korsfästelser är lika lite en nyhet som att vissa har svårt att dölja sin upphetsning över att få sparka på den som ligger.
Mer udda är dock reaktionerna från delar av det borgerliga kommentariatet.
Ta exempelvis högerrabulisten Ivar Arpi, som har beklagat sig på Nilssons vägg på Facebook:
”Mycket tråkigt att höra. Drevet saknar helt proportioner”.
Samma Arpi som under sin tid som ledarskribent på Svenska Dagbladet bland annat propagerade för att kriminella ska utvisas även om de riskerar tortyr, låtsas plötsligt som att Nilssons beslut snarare är en konsekvens av politiska motståndares hänsynslöshet än att denne tvingas ta konsekvenserna av brottsliga handlingar.
Paulina Neuding, skribent genom åren i den ena borgerliga tidningen efter den andra, en person som inte har ägnat särskilt mycket energi åt att finna försonande drag i människor som bryter mot lagen, var för några dagar sedan ute på Twitter och hojtade om att just denna brottsling heroiskt nog tillbringar somrarna med att åka runt i naturen och plockar skräp.
Alice Teodorescu Måwe, inte heller hon känd för sin mjuka inställning till brott, valde en annan vinkel och hävdade att kritikerna passade på att veva eftersom tjuvfiskaren är en av dem som har förespråkat att den traditionella högern ska samarbeta med SD.
Längst har dock Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg gått. En skribent som närmast har framstått som en ambassadör för Tidö-partiernas repressiva kriminalpolitik.
I en numera berömd tweet berättade hon att Nilsson är en nära vän till henne och lade för säkerhets skull till ett tårdrypande vittnesmål om hur mycket polaren bryr sig om djur och natur.
Mycket tydligare än så blir nog inte vänskapskorruption.
Att denna kvartett plötsligt har nyanserat sin syn på brottslingar och börjat framhålla förmildrande omständigheter hade kunnat ses som en intressant och positiv intellektuell och moralisk utveckling.
Men det är ju uppenbart att förvandlingen från hårdkokta förespråkare av tuffare tag till slipade försvarsadvokater bara handlar om att det är en person i det egna laget som har torskat.
Att ersätta en princip med en annan lika obekymrat som andra byter underbyxor är inte ett beteende som imponerar.
Om inte lagen lika mycket gäller en pursvensk man i den politiska eliten som en förortskille med invandrarbakgrund, har vi snart inte en fungerande lag över huvud taget.
Den här principlösheten är inte vacker att beskåda.
Jag kommer att tänka på Håkan Juholt, som efter sin avgång som partiledare för Socialdemokraterna beskrev ett fenomen han kallade ”klägget”.
Politiker, journalister, PR-konsulter, lobbyister, löst mediefolk, en population i Stockholm som går runt på mingel och kindpussas och tycker om varandra och håller ihop.
Juholt pratade om en socialdemokratisk miljö.
Den tjuvfiskande statsekreterarens apologeter och karaktärsvittnen är belägg så goda som några för att klägget existerar även inom högern.