Det finns ett egenvärde i att kunna skriva för hand

Är det bara vi äldre som av nostalgiska skäl tycker det är tråkigt att så få av dagens barn lär sig att skriva snyggt?, undrar Britta Svensson.

Jag är glad att jag lärde mig skriva.

Det har jag haft stor nytta av i livet.

Både med penna och på tangentbord.

Ni skulle se hur snabbt jag skriver det här. När jag var 15 år gick jag en kvällskurs i maskinskrivning. Det var mamma som ville det. Som jag minns det betalade man för kursen, och fick en skrivmaskin på köpet.

Facit Privat hette den. Den var med om mycket, i decennier, innan den skrotades till förmån för en dator. På skrivmaskin och dator har jag i över 60 år kunnat skriva snabbt med alla tio fingrar utan att titta på tangentbordet.

När jag hamnade på Journalisthögskolan var detta en ganska ovanlig förmåga. Det ansågs lite underklassigt att kunna skriva maskin, som det kallades.

Det antydde en bakgrund som kontorist eller något annat som inte var lika fint som journalist. Och jag jobbade faktiskt som kontorist på en textilfabrik när jag kom in på Journalisthögskolan.

Mammas tanke med att betala min kurs var att jag skulle kunna bli sekreterare. Något kvinnor kunde vara på den tiden som assistenter till upptagna män. Lite finare än kontorist.

Det var en användbar kunskap då att kunna sätta ihop bokstäver snabbt och korrekt på papper. När jag kom hem från min tid som aupair i London var det bara att välja bland jobben på Arbetsförmedlingen.

 

I skolan hade jag lärt mig att skriva för hand. Alla elever i Fritslaskolan fick en bläckpenna med namnet ingraverat. Sen lärde vi oss att skriva snyggt med den i en välskrivningsbok.

Kan det ha varit i årskurs tre? Vi satt och kämpade med boken med linjerade sidor där bokstäverna skulle passas in på rätt sätt. På väggarna i klassrummet hängde små och stora bokstäver att kopiera. Det var en till att börja med mödosam arbetsuppgift som krävde stor koncentration. 

Men jag är glad för den nu. Jag kan skriva läsligt med både stora och små bokstäver, samt skrivstil, och ibland ganska snyggt (beror på dagsform) med både blyerts och kulspetspenna. Bläcket är borta sedan länge.

Det är i och för sig ingenting mot mina föräldrar, som båda hade väldigt fin handstil. Mamma hade jobbat som maskinriterska och kunde texta och skriva skrivstil helt perfekt. 

 

Är det bara vi äldre som av nostalgiska skäl tycker det är tråkigt att så få av dagens barn lär sig att skriva snyggt? Jag lämnar frågan om hur viktigt det är till skolproffsen.

Men jag skulle vilja säga till er som är yngre att det finns ett egenvärde i att ha en fin handstil. Och ni ska absolut lägga tid på att lära er hantera ett tangentbord på rätt sätt.

Själv brukar jag säga att jag tänker med tangenterna. Jag kan skriva nästan lika fort som jag tänker, och det har varit till stor glädje och nytta i mitt jobb som journalist i 48 år.

Befinner jag mig på en plats utan dator är jag däremot i svårigheter. För på mobilen kan jag bara pekfingervalsen. Med ett pekfinger.

Jag är sjukt imponerad av er ungdomar som kan skriva så snabbt med två tummar. Där har ni en superkraft där de flesta äldre ligger i lä.


  • Poängen med skrivträning både för hand och på tangentbord är att vårt skrivande automatiseras. Då behöver vi inte längre använda arbetsminnet för att komma ihåg hur bokstäverna ska skrivas (Källa: SvD).
  • Enligt en debatt det senaste halvåret är handskriften hotad i den svenska skolan. I tidningen Ämneslärarens enkät med 2000 lärare säger en femtedel att deras elever sällan eller aldrig skriver för hand.
  • Numera finns bra pedagogiska program på nätet som lär dig skriva på ett tangentbord med alla fingrarna. Det tar lite längre tid än man tror, men ge inte upp! Plötsligt bara fungerar det.

Följ ämnen i artikeln