Döden får oss att tänka på vad vi gör med våra liv
I kategorin ”livet är skört”, lämnade barnens gitarrlärare vårt hus klockan halv två en lördag för ett par veckor sedan. Innan solen gått ner samma dag var han död. Hastigt, oväntat, orättvist, han var älskad, lycklig och verkade kärnfrisk. Det dröjde ett par dagar innan vi fick veta vad som hänt, mitt sista sms ligger fortfarande obesvarat i min mobil, jag hoppas att allt är bra, skrev jag. Det hoppas jag fortfarande. Jag tyckte så mycket om honom.
När döden berättar en historia måste du lyssna. Det är ”Boktjuvens” uppfordrande undertitel, romanen av Markus Zusak om Liesel i det krigshärjade Nazityskland. Men sanningen är ju att döden gör oss uppmärksamma. Den dyker inte upp som en överraskning strax innan allt tar slut, den behöver inte någon presentation. Om vi förlorar en närstående så förlamar den och tar över oss helt, även oss som överlever. Oavsett hur obegriplig, orättvis eller slumpartad förlusten är får döden alltid sista ordet. Till och med de som säger att döden inte skrämmer, måste underordna sig. Döden fascinerar, brukar vi säga. Hör vi en berättelse om döden, vill vi veta allt, även om det handlar om någon vi aldrig har träffat, en kändis, eller ett barn som blickar rakt in i våra innersta rädslor från en ödesmättad löpsedel. Ingen detalj är för oviktig, döden är aldrig för långt borta.
Men allra mest så får döden oss att tänka på livet. Vad vi gör med våra liv, hur vi fyller våra dagar. Den där meningen med livet som vi förväntas skapa. ”I fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv”, sjunger Olle Ljungström (och Miss Li i lördagens ”Så mycket bättre”). ”Men jag kan vara stark”, fortsätter texten. ”Jag kan få allt, jag kan sprida färg, jag kan regera.” Och jag, som ligger i min soffa, med Netflix ett enkelt klick bort och datorn i knät, bestämmer mig för att nu ska det bli ändring, nu ska jag bättre på att prata med mannen och barnen, lyssna noggrannare, ställa frågor och ännu flera frågor och aldrig tappa tålamodet och när jag inte är med dem jag älskar mest (verkligen ÄR med dem) ska jag bara skriva viktiga texter, inte larv om vad jag tänker och känner. Och så ska jag vara noggrannare med tandtråden, sluta äta snabba kolhydrater och, självklart, träna mer. Men så går det en timme, eller kanske två och jag orkar inte lyssna på fler historier om någon som sa ditten men menade datten och så ger jag barnen chokladflingor till frukost och te och mackor till middag och så somnar jag framför tv:n och får smyga in och pussa 13-åringens silkesmjuka kinder när hon har somnat för så länge hon är vaken får jag inte komma i närheten av henne och hennes hår som luktar så gott. Och hur ska jag orka skriva om viktiga saker? Opinionsläget? Brottsdebatten? Nej, jag förmår inte det. Det enda jag funderar på är om jag ska köpa nya adventsstjärnor, eftersom jag inte mäktar med att kånka upp lådan med det gamla pyntet hela vägen uppför källartrappan. Men eftersom jag inte orkar gå i affärer heller, så somnar jag om framför tv:n med telefonen i handen. Passar jag mig inte jävligt noga så får jag väl en mobillåda i julklapp.
Till barnens gitarrlärares begravning gick jag ensam, barnen var i skolan, men de skrev varsitt brev som jag fick lämna vid kistan. 13-åringen, som blev hans sista elev på den här sidan evigheten, ville inte svara på mina envisa frågor om livet (och döden). Men hennes brev lät hon mig läsa. ”Den allra sista låten du lärde mig var ’Stairways to Heaven’”, skrev hon. ”Jag tänker mycket på det.” Och utan att ens börja på nytt stycke fortsatte hon. ”Att det blev just den låten som blev vår sista känns väldigt speciellt, magiskt på något vis. Och så tänker jag att det var bra ändå att vi inte valde ’Highway to Hell’.”