För varje år som går blir det svårare för mig att se musikaler
Som barn älskade jag musikal. Jag har nog sett fler än Fredrik Reinfeldt, som jag har för mig är en person som sett en sjuhelvetes massa musikaler. Så nu förstår ni hur oerhört många musikaler jag sett.
Men i och med att jag blivit äldre har min kärlek till musikalen blivit allt svagare. Numera måste jag påminna mig själv om att det är musikal jag ska se när jag ska se musikal. För om jag inte gör det så kan jag inte leva mig in i handlingen.
Det är inte det att en person plötsligt vänder sig om och sjunger om att hen är ett elektriskt tåg som är problemet.
Visst, det är ju himla märkligt, men jag kan ta del av och sjunka in i berättelser med bra mycket märkligare saker än sådant. I ”Förvandlingen” blir Kafkas alter ego förvandlad till en skalbagge och det störde mig inte det minsta. Nej, det som rubbar mina cirklar när det kommer till musikal är att det är så töntigt.
Gång på gång slits jag ur handlingen och finner mig sittande i en teater stirrande på två ungdomsgäng som i stället för att slåss dansar aggressivt och det bara på grund av den alldeles för höga nivån av töntighet.
Då måste jag korrigera mitt tänkande och säga till mig själv: det är en musikal! Slappna av. Se så, sjunk nu in och haka inte upp dig på att George Washington dansar breakdance under slaget vid Yorktown. Men det är ju så töntigt! Nej, det är musikal och då är det urcoolt!
Den här metoden brukar faktiskt funka på mig så att jag kan njuta av musikal även om det som sagt blir svårare för varje år som går. Men så i veckan gick jag på ”Så som i himmelen” på Malmö Opera. Shoutout till Malmö Opera, gud vilken fin byggnad det är!
Jag har inte sett filmen men man har ju hört en del om den så jag var förberedd på att här gäller det att verkligen intala sig att det är musikal. Samt att man bör hålla sitt klassförakt i korta strama tyglar.
Men wow alltså.
Wow!
De gjorde det inte lätt för en. Det kändes nästan som om antisnobb-illuminati skapat den för att jävlas. Nästan all töntighet i hela världen hade de lyckats klämma in. Bönder som var bonniga, ett inre barn som sa klokheter, en person med ett väldigt diffust handikapp, inte för att det är töntigt att vara handikappad men att skapa en karaktär som är typ ”allmänt” handikappad är så slappt att det blir töntigt, en frisinnad konstnär och en snäll tant som får tillbaka sin groove.
Jag blev helt svettig av töntångest. Detta är ju verkligen en spaning som har några år på nacken men jag har alltså inte sett filmen, slut på brasklapp.
Var var jag? Jo, när min metod att intala mig att det var en musikal inte funkade så sa jag i stället till mig på skarpen, för mitt uppenbara klassförakt.
Det som skar sig när det kom till den självanklagelsen var att den var så himla pretentiös. Kanske det mest pretentiösa jag någonsin sett och det trodde jag inte gick ihop med kultur av det folkligare slaget. Men jag trodde uppenbarligen fel. I pausen gick jag runt och himlade så mycket med ögonen att jag fick huvudvärk. Men så på väg mot mitt bord med nötter och läsk som jag hade förbokat hörde jag en mansröst säga: dom sjunger så man känner livet i sig. Och då skämdes jag för mitt snobberi och sörjde att jag förlorat förmågan att sjunka in i en berättelse trots att den är töntig.
Vem är jag – som håller på med något så töntigt som standup – att sätta mig till doms?
Skärp dig, sa jag till mig själv, men så kom jag att tänka på det där kloka inre barnet, fick ny töntångest och gick hem.