Svenonius, svartmålningen av Stockholm är över
Så var det dags att försöka återupprätta Stockholms förlorade heder.
Ett projekt som är intimt förknippat med att jag i dag lyckades ta spruta nummer tre och således kan göra anspråk på att tillhöra den heroiska skara som i virusets tid tar ansvar för Sverige och världen.
Äventyret började med ett pling i mobilen och en polare från förr som tipsade om att en stor vaccinmottagning har öppnat i Cityterminalen och att det inte var någon kö.
Det här kanske inte låter som ett ämne att bygga en kolumn i Nordens största dagstidning på, vilket i så fall är en sakligt sett korrekt invändning, men om vi för ett ögonblick återvänder till strax före jul finns ett sammanhang som måhända gör mitt ärende begripligt.
Jag hade fått ett erbjudande om vaccination, det enda som behövde göras var att gå in på appen "Alltid öppet" och boka tid, något som visade sig inte alls fungera.
Att ringa var inte ett alternativ, efter att ha köat i en halvtimme möttes jag av beskedet att bokningssystemet låg nere och utanför vaccinationsbussen på Medborgarplatsen var det två timmars väntan i kylan.
Jag skrev en text som utmynnade i slutsatsen att vi Stockholmare måste vara dummast i Sverige som efter alla fiaskon genom åren inte röstar bort den politiska ledningen för regionen.
Nu, några veckor senare, låg jag i post-juldvala framför tv:n och slöglodde på den förtjusande serien Thunder in My Heart då polaren hörde av sig och var arg:
”Varför i helvete går inte tröttmössorna i myndigheterna ut och tipsar om att det finns lediga tider på Cityterminalen? Skandal att sköterskornas tid inte utnyttjas!”
Jag hade visserligen efter allt strul lyckats boka spruta i slutet på månaden, men här öppnades onekligen en möjlighet.
En bit ner till höger på regionens hemsida låg mycket riktigt en diskret upplysning om att en ny mottagning öppnat i terminalen, att hitta information om öppettider var en inte alldeles enkel uppgift, men struntsamma, på med kläderna och ner i tunnelbanan.
– När tog du din senaste spruta, ville en barsk man i röd väst veta då jag kom fram.
– Drygt sex månader sedan, svarade jag.
– Jag behöver veta om det var för mer eller mindre än sex månader sedan, fortsatte han.
– Jag sa ju drygt sex månader sedan.
Det rasslade till i mejlen efter den förra kolumnen om mina ansträngningar att ta samhällsansvar.
Utsocknes som skadeglatt påpekade att folk annorstädes alltid har vetat att stockholmare är dummast.
Och en och annan invånare i huvudstaden som undrade vad jag hade för belägg för min elakhet och som passade på att förklara att jag borde ”flytta hem till Wales igen eller var du kommer ifrån din jävla kelt”.
Allt detta är okej, jag stack ut hakan, och jag tror hursomhelst att de flesta begrep att de där raderna var skrivna med lätt hand och att stockholmare sannolikt varken är dummare eller smartare än invånarna i övrigt.
Mer egendomlig var en viss ledande politikers reaktion.
Efter att ha trasslat mig förbi den barske herren blev jag hänvisad till bås åtta där en vänlig sjuksköterska tog emot.
Visade leg, nej, inget har förändrats med min hälsa efter den förra deklarationen, av med skjortan, stick i armen.
Allt var över på någon minut. Inga köer. Inget krångel. Tolv små rum med skynken för. In och ut. Så här ska det fungera!
Den egendomliga politiska reaktion jag nämnde härrörde från finansregionråd Irene Svenonius (M), som på Instagram larmade och gjorde sig till om att ”vänstern svartmålar vården i Stockholm” och som sedan gick över till att rabbla siffror om att tre av fyra över 65 fått sin tredje spruta och annan statistik som inte hade med saken att göra.
Något överraskande var det att en politiker på den nivån inte kan skilja journalistik från texter skrivna med ideologisk drivkraft, jag tillhör inte Aftonbladets ledarsida och hade skrivit samma kolumn om det var sossarna som i åratal vanskött regionen.
Men det är inte hela världen. Mer intressant är att Svenonius fick stora delar av sitt kommentarsfält mot sig och att TV 4 några dagar senare slog till med en gedigen granskning i vilken Stockholm visade sig vara sämst i landet på spruta tre.
Efter injektionen blev jag anvisad en plats i en angränsande sal för 15 minuters vila. Där satt unga och gamla. Män och kvinnor. Vissa stirrade i sina mobiler, andra läste tidningar. Folk kom och gick.
Den vänliga sjuksköterskan kom gående med min mössa, som blivit kvar.
En ung kvinna ville ta sprutan, men nekades då det ännu saknas två veckor till halvårsgränsen.
Just det, Stockholm har till skillnad mot andra regioner inte hörsammat Folkhälsomyndighetens rekommendation att sänka tidsintervallen mellan tvåan och trean från sex månader till fem.
Jag försökte intervjua en man som vankade fram och tillbaka och såg ut att vara någon slags platschef för mottagningen.
– Ledsen, vi har blivit tillsagda att inte prata med pressen, svarade han.
– När öppnade ni det här stället?
– I tisdags.
– Det är inte mycket folk här. Och särskilt mycket reklam tycks ni inte ha gjort för verksamheten?
– Det kan jag hålla med om.
Varför är det så här? Varför går inte regionen ut med tydligare information? Kanske rent av i sms till invånarna om nya möjligheter?
På twitter tipsade någon härom dagen om att det inte var kö till vaccinationsbussen på Liljeholmen. Regionen hade tydligen glömt att berätta att den fanns.
Kommen så här långt i texten inser jag att jag inte längre förstår varför jag skriver den.
Ingen heder finns för Stockholm att återupprätta. Det ligger i varje huvudstads natur att symbolisera makt och överhet och vara avskydd av resten av landet. Låt det få vara så, who cares.
Och det är ingen idé att oja sig över att politikerna med sina restriktioner och pressen med alla sina dramatiska rubriker och jag med min klagolåt borde hitta andra ämnen än ett virus som inte är värre än att det bara är 0,009 procent av Sveriges befolkning som just nu vårdas på sjukhus.
Den här pandemin har gjort världen galen.
Kanske är mitt ärende blott att lugna Irene Svenonius.
Svartmålningen av Stockholm är över (för den här gången.)