Oroande att moderater flabbar åt kvinnohat och kommer undan med det
Att kända vänsterkvinnor som Alexandra Pascalidou, Rossana Dinamarca och Åsa Linderborg utsätts för en permanent och strid ström av sexuella hot och trakasserier från den sverigedemokratiska nätmobben är lika vedervärdigt som självklart. Näthatet har blivit en del av vår tids politik och en väsentlig del av SD:s strategi. De så kallade fotsoldaterna har tagit på sig uppgiften att hata och hota sina politiska motståndare till tystnad. Ibland lyckas de.
Det kvinnohat som sköljer över vänsterkvinnor måste också förstås som ett uttryck för de beklagansvärda och sexuellt frustrerade fotsoldaternas förtvivlan över en misslyckad existens. Deras sexuella hot uttrycker inte bara hat utan också deras våta drömmar.
Så långt är den sexuella nätmobbningen begriplig.
Men när samma tendenser dyker upp inom den demokratiska borgerligheten uppstår ett helt nytt, och mer oroande och svårförståeligt, läge.
Det började med att riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) sökte upp de afghanska ungdomar som demonstrerade mot utvisningar på Medborgarplatsen i Stockholm för att uttrycka sitt stöd. Vänsterpartiet är, liksom de flesta anständiga människor, motståndare till politiken att utvisa dessa ungdomar till helvetet i Afghanistan. Liksom förstås varenda fotsoldat är varm anhängare av den politiken. Och vad fotsoldaterna anser om Rossana Dinamarca är sen länge välbekant, liksom de uttryck deras hat brukar ta sig.
Men nu var det inte vilken fotsoldat som helst som beskyllde Rossana Dinamarca för att ha sökt upp de afghanska ungdomarna blott och bart för att tillskansa sig sexuella tjänster. Det var författaren Katerina Janouch, som sedan någon tid lämnat den demokratiska borgerligheten för att bli kolumnist i en SD-publikation.
Det var uppseendeväckande, inte bara för att den typen av sexmobbning vanligtvis bedrivs av de anonyma fotsoldaterna. Utan också för att Katerina Janouch därmed tog ställning för en av de mer aparta idéerna i den sverigedemokratiska undervegetationen, tanken att sex mellan vita svenskar och muslimer är alldeles extra äckligt. SD-publikationen Fria tider skildrade så sent som i juni en påstådd skandal däri att ”medelålders kvinnor i asylnäringen, batikhäxor” ägnade sig åt sex med flyktingar. Att beklagansvärda fotsoldater finner denna fantasi fruktansvärd är kanske vad man kan vänta sig. Men Katerina Janouch?
Så långt är historien illa nog. Men fast det verkar omöjligt blev den snabbt ännu värre.
För flabbet spred sig över nätet, inte bara bland fotsoldater utan också bland ”folkvalda moderater – hela vägen upp i riksdagen – och seriösa borgerliga samhällsdebattörer” (ledarskribenten Evelyn Schreiber i Dagens Nyheter).
Att fotsoldater äcklas av tanken på sex över imaginära rasgränser är, återigen, begripligt. Men att denna sexuella beskyllning mot Rossana Dinamarca skulle väcka flabb och gillande bland moderata riksdagsmän och ”seriösa samhällsdebattörer” förefaller som ett tecken på att den bruna rötan håller på att sprida sig över gränsen till den demokratiska högern.
Då är det fara å färde. För det kan väl ändå inte vara så enkelt – som ledarskribenten Evelyn Schreiber föreslår – att Rossana Dinamarca är fritt villebråd för att hon är vänsterpartist? Visserligen skulle dessa borgerliga flabbare säkert avstått från sexmobbning om den riktade sig mot någon kvinnlig borgerlig politiker.
Men de kom ju undan med sitt flabb. Diskret tystnad sänkte sig. Evelyn Schreiber var såvitt jag kunnat se ensam borgerlig debattör om att slå larm om denna moderata blamage. Det var lika talande som oroväckande.