Spriten har förstört många liv, överst på listan är min pappa
Ansiktet bland dödsrunorna verkar bekant. Han ser ut som någon jag kände men jag kan inte placera honom. Skummar texten. Jo, det måste vara...
För många år sedan var han tillsammans med min vän A. Jag ringer henne. Han söp friskt på den tiden, säger hon. Stal all alkohol jag hade hemma. Man tror alltid att det ska bli bättre. Man hoppas. Jag ska få ordning på honom. Jag kastade ut honom när han pantade mina smycken.
Vi ringer av. Jag öppnar den gröna anteckningsboken på skrivbordet och skriver namn på bekanta och kolleger som supit ihjäl sig. Det blir sju. Jag är säker på att jag känner till fler men jag kommer inte på dem nu.
Begåvade och genomsnittliga, framgångsrika och mindre framgångsrika, kvinnor och män.
En kollega berättade om en kvinna jag kände för länge sedan. Jag minns hennes leende och ögon. Hon blev hastigt dålig. På sjukhuset öppnade de henne och såg att inget fanns att göra. Hon lades in på hospis. Alkoholen hade förstört allt i henne.
Någon söp bort sig i fjärran land.
Någon hade för vana att dricka en liten karaff vin till lunch, två om samtalet var bra. Han klarade det i åratal tills han inte klarade det längre. Omplacerades. Stannade hemma och söp ihjäl sig.
Någon for hem till sin mamma och drack sig till döds.
En annan drack långsamt sönder sina inre organ.
En tredje begrep jag inte ens att han var alkoholist. Såg honom sitta på en fin uteservering en gång med ett glas whisky samtidigt som han löste korsord. Det såg väldigt trevligt ut. Kontinentalt. Jag stannade och bytte några ord. Han var alltid hjärtlig och charmerande.
Några år senare låg han på sjukhus med söndersupen kropp. Jag ville besöka honom. Det var det minsta jag kunde göra. Jag var skyldig honom det. Han kom till mig i mitt livs svåraste stund.
Han dog innan jag hann dit.
Det är så mycket vi inte hinner.
Det är så mycket vi inte vet.
Vaktmästaren på Adolf Fredriks kyrka heter Michael Ghomri. Olof Palme är begravd på kyrkogården. Jag träffar Ghomri inför årsdagen av mordet. Han berättade om alla människor han träffar, alla öden. Han begravde en skolkamrats föräldrar. Några år senare begravde han skolkamraten. Överdos.
Jag tänker efter om jag känner till någon som dött av överdos. Nej. Jag känner nog ingen som knarkar heller. Men det är som sagt mycket man inte känner till.
Jag läser debattinlägg i tidningarna om att innehav av narkotika bör avkriminaliseras, det känns som en lågintensiv kampanj som pågått några år nu.
Svenska Dagbladets ledarsida förespråkar ett norskt förslag: Den som påträffas med narkotika i blodet ska skickas till obligatoriskt samtal med läkare, advokat och socialarbetare. Då upptäcker man om någon har problem med sin droganvändning.
Fritt fram för att knarka alltså.
Precis som det är fritt fram för att supa.
Jag öppnar den gröna anteckningsboken och skriver namn på personer som inte dött direkt av sin alkoholism men som supit bort familj och arbete eller som på olika sätt misslyckats på grund av alkoholen.
Överst på listan är min pappa.
Den fortsätter med vänner, bekanta, bekantas bekanta. Personer jag haft att göra med i mitt arbete. Riksdagsmannen som dyngrak svarade i telefon på arbetstid. Diplomaten som var packad i dagar i ett strängt muslimskt land. Den gamle tungviktarskribenten som på nåder fick vara kvar trots att han inte längre var förmögen att utföra något kvalificerat arbete. Reportern som utgick från att fotografen skulle rädda texten åt honom när han var knall.
Listan blir ändlös.
Alkoholen föröder liv och skadar samhället. Stäng Systemet och stoppa spritinförseln vid gränserna så försvinner våldet, sa en polis inriktad på familjevåld till mig en gång.
Det svenska våldet är till stor del kulturellt betingat. Du och jag vet det. Alla vet. Priset är vi beredda att betala, som en extra avgift i mänskligt kapital ovanpå alkoholskatten.
Även jag är beredd att betala priset.
Men att legalisera nya droger? Och tro att problemen försvinner? Det är obegripligt hur någon kan vara så naiv.