Så sätter sig statsrasismen i kroppen

Protester i Paris.

Efter några dagars protester och upplopp i USA postade i lördags den franske fotbollsstjärnan Kylian Mbappé, 21, hashtaggen #justiceforgeorge på sociala medier.

George Floyds död i Minneapolis, orsakad av polisövervåld, har blivit en stor sak i idrottsvärlden där många av de allra största utövarna är svarta. Mbappé själv har en pappa från Kamerun och mamma från Algeriet och tillhör därmed Frankrikes två största – och mest utsatta – minoriteter.

Men, påpekade många i Mbappés twitterkommentarer, det här är ju inte ett problem som bara finns i USA. Ska en amerikan behöva dödas av polis för att franska idoler ska vakna till liv och markera?

Ett par dagar senare bröt tiotusentals fransmän mot coronarestriktionerna och samlades utanför det nya Justitiepalatset i norra Paris. Det var anhöriga till Adama Traoré, en 24-årig svart man som dog i häktet 2016, som manat till samling. Assa Traoré har i flera år drivit sin brors fall i franskt rättsväsende, för att slå fast att han dog i sviterna av polisövervåld. Traoré är en i raden av unga icke-vita män som avlidit eller skadats svårt av misstänkt eller uppenbar polisbrutalitet i Frankrike de senaste åren.

Att fransk polis har en förkärlek för att jaga unga män med afrikanska eller karibiska rötter är en helt okontroversiell åsikt. Alla vet att det är så. Få protesterar. Många tycker att det är bra, för det är väl ändå de som ställer till med problem?
Fransmän måste enligt lag alltid kunna identifiera sig och polis har har rätt att kontrollera ID-handlingar och genomföra kroppsvisitering utan någon särskild misstanke. Detta har gjort de polisiära rastrakasserierna mer eller mindre institutionaliserade.

Som vit går det aldrig att fullt ut förstå hur nedbrytande processen är, hur den formar beteenden och begränsar handlingsutrymmen. Men man kan få vissa glimtar. En vän med nordafrikanska rötter som i förbifarten berättar hur han varit försenad och missat bussen eftersom ”en arab som springer inte ser bra ut”. En svart fransman i min omedelbara närhet som kunde bli ID-kontrollerad tre gånger om dagen av samma kvarterskonstapel, men aldrig någonsin i mitt sällskap. Också när vi var i Sverige och såg en polispatrull drogs hans händer automatiskt till fickorna: Har jag mitt pass på mig?

Så sätter sig statsrasismen i kroppen.

Scenerna från USA just nu är nästan svåra att ta in, men i ljuset av de senaste årens politiska utveckling är de helt logiska. Den amerikanska historien av slaveri och raslagar långt in i förra seklet saknar motsvarighet i resten av västvärlden. Det psykologiska arvet från de europeiska koloniala härjningarna i Afrika – och konsekvenserna för de invandrade minoriteterna – tycks däremot aldrig riktigt redas ut. Vi behöver tydligen USA som en sorts perverterad skrattspegel för att få syn på den egna rasismen.

I veckan publicerade flera franska medier en rapport gjord av landets Défenseur des droits, ungefär Diskrimineringsombudsmannen, där det slogs fast att polisen i Paris under flera år ägnat sig åt ”systematisk diskriminering mot synbara minoriteter”.

Det är första gången som ett statligt organ slår fast att rasismen är institutionaliserad i fransk offentlig sektor.

”En kognitiv partiskhet, djupt förankrad i våra sociala och mentala strukturer, förpassar individen till en socialt nedvärderad gruppidentitet, som tycks rättfärdiga de ojämlika praktiker han utsätts för”, står att läsa i rapporten.

Det kan låta som snårig akademiska, byråkratiskt befriad från blodsmaken i den våldsamma verkligheten. Det kan också vara ett första steg mot upprättelse för de tusentals svarta män som franska staten länge ansett sig ha rätt att begå våld på.